Älgöbor i gången tid

 1. Älgö – Min barndoms skimrande ö, Kerstin Reimers

 2.  Älgöbor i gången tid, Kerstin Reimers

 3. Att flytta 1922, Kerstin Reimers

 4. Värmdödräkten, Kerstin Reimers

 5. Ur husförhörslängderna, Erik Hagwall

 6. Den fruktansvärda olyckan år 1947, tidningsklipp

 7. Värmdö kyrka – en kort beskrivning

 8. På stora Älgö ett vinterhalvår, Dagmar Lindström

  

  1. Älgö – Min barndoms skimrande ö

Jag var barn på 1930-talet och växte upp på Björkviks gård. Far, Eugén Liljeqvist, arrenderade bondgården från 1922-1945.

Dagens barn kan nog knappast förstå hur långt bort Älgö syntes ligga från oss på Björkvik. Man färdades långsamt fram både till lands och till sjöss på den tiden. Man åkte sällan motorbåt för nöjes skull. Vi barn fick aldrig lov att använda motorn i båten, om vi ville ut på sjön. Vi fick ro eller stanna på land. Dessutom hade vi nästan ingen fritid. Vi måste alltid finnas till hands för att hjälpa till med att valla kor, rensa trädgårdsland, bära ut mjölk och post till sommargäster, göra rent hos djuren, gå till handelsboden i Fagerdala och klara av många andra lättare sysslor.

Så gick barndomens somrar. Vår badplats låg nere vid Strandvägen nedanför Förlovningsberget just där Älgöborna nu har sin brygga. Vi såg Älgö ligga långt där borta i ett grönt skimrande dis, men vi var aldrig där på hela sommaren. Jag hade stor respekt för vattnet och var rädd för Näcken, som skulle komma och ta oss, om vi olovandes gav oss ut på sjön. Flytvästar var något helt okänt för oss, och det var så klart endast av omtanke som de vuxna skrämde barnen, så att de skulle hålla sig ifrån det farliga djupet.

Mina bästa barndomsminnen är starkt förankrade till de stora helgerna, särskilt jul och midsommar, då det verkligen var fest i bjärt kontrast till den mycket gråa vardagen. Men till de finaste dagarna på året räknar jag också den söndag i maj, då vi varje år var en hel dag på Älgö. Den här söndagen var något alldeles för sig. Nu skulle fåren fraktas över sjön till sitt sommarbete på ön. Här skulle de gå i frihet hela långa sommaren och äta sig feta medan ullen växte i kapp med hullet.

Att komma till Älgö var för mig som att besöka en helt annan värld. Allt var så orört och gammaldags. På Björkvik hade vi det modernt efter den tidens måttstock- Telefon, rinnande kallvatten i köket och elektriskt ljus.

Att stiga ini det lilla torpköket på Älgö var som att stiga in i en förgången tid. Dörröppningen in till både kök och rum var så låg. Att de vuxna måste böja på ryggen för att inte slå huvudet i taket. Föga anande jag då, att mina föräldrar skulle komma att bo i en lilla stugan, På så sätt skulle den också komma att bli mitt hem, så länge föräldrarna bodde där. Inte heller kunde jag ana, att jag själv en dag skulle ha mitt sommarhem och ”mitt smultronställe” på jorden på denna vackra ö.

När hösten kom, i mitten av oktober, väntade oss åter en spännande och rolig dag på Älgö. Nu skulle fåren hämtas hem till Björkvik. Detta skedde alltid på en söndag, det var den enda dagen när folk var lediga, så att man kunde få många att hjälpa till. När vi släppte fåren i maj var de nyklippta, magra och medtagna av den långa vintern i stallet. Nu var det annorlunda. Ullen hade vuxit sig så tjock igen, att man kunde gräva ner händerna djupt i den feta och toviga pälsen.

Nu var det inte alltid lika vackert väder som på våren. Det kunde vara både vått och kyligt. Först gällde det att söka finna ut på vilken del av ön fåren fanns. Djuren var välnärda efter sommarens bete, men de var också vilda och skygga. De hade knappast sett människor på många månader. När vi hittat dem, vilket inte var lätt, eftersom de försökte gömma sig, delade vi upp oss i två lag. Det ena laget skulloe ta sig bakom fåren och börja driva dem mot stora ängen och försöka få dem att springa längs östra sidan av ön. Det finns som en naturlig ravin mellan två bergsknallar på ett ställe vid ängens norra ände. Nedanför den ravinen hade pappa byggt en fålla av gärdsgårdsstörar. För att få fåren att löpa in i ravinen, skulle det andra laget stå och hindra dem att springa förbi öppningen och mota dem i rätt riktning.

Det här kanske låter enkelt, men det var det inte. Fåren sprang i vild panik helt andra vägar än vi tänkte, och vi kunde få jaga dem flera gånger runt hela ön, innan äntligen den lyckliga stund kom, då djuren likt stora gråa dammtussar tumlade nedför branten och var inne i fållan.

Ett stadigt rep bands nu om varje får, så att vi hade något att hålla fast djuret med, nu när det motsträviga kreaturet skulle baxas och dras ner till bryggan. Väl nere i båten bands benen ihop, så att ingen skulle komma på idén att hoppa i sjön. Det blev ett bräkande och slängande med huvudena, men till lsut var alla ilastade och sakta, sakta bogserades båten mot Björkvik.

Fåren lugnande sig något, men oron tog ny fart när de lyftes upp på hemmabryggan och benen lösgjordes. Nu återstod endast de sista 300mmetrarnan upp till ladugården. Jag, som bara var en tunn flickunge på tio-tolv år, var mäkta stolt över att få uppdraget att leda en eller annan mindre tacka. De kraftiga gumsarna rådde endast männen på, och ibland blev det en lustiger dans och vild språngmarsch, en riktig tvekamp mellan man och bagge. Ilsket försökte man skjuta på bakifrån, när det trilskna kreaturet satte sig på bakhasorna. I nästa sekund flög man som en trasa efter den bortflyende motståndaren.

Ja, inte kunde jag då tänka mig att en liten vacker bit av Älgö skulle vara i min ägo när jag blev vuxen.

Utvecklingen har gått alltför snabbt för min barndoms skimrande ö. Exploateringen har gått lika hårt fram här som på alla andra öar. Alla de som kommit till Älgö efter 1960 kan nog knappast förstå den känsla av sorg och vemod som griper mig när jag tänker på min barndoms vilda och orörda ö.

 

2. Älgöbor i gången tid.

 1700-talet

Säkert har det bott människor på Älgö i flera hundra år. Min mamma, Ellen Liljeqvist, född år 1896, har berättat för mig, att hon hört talas om att två ungdomar kom till vår ö någon gång på 1700-talet för att bosätta sig här. Ön var då obebodd.

De fick börja med att fälla stora träd, barka och bila stockarna så att de kunde bygga sig en liten stuga att bo i den första vintern. Den stora skorstensstocken murades med sin bakugn. Eldstaden gav både ljus och värme. Så småningom bestod bostaden av ett litet kök och ett något större rum.

Detta hus finns ännu bevarat, det är det större av de båda röda husen på torpet. Någon gång under vårt sekel har huset klätts utvändigt med sågande bräder. Men under det nya virket finns de gamla stockarna kvar i mycket gott skick.

Rummet ligger lägre än köket. Den delen av huset saknar nästan grund. De breda golvtiljorna lades nästan direkt på jordne. Golvet är därför vintertid mycket kallt i den lilla stugan. För att få väggarna så täta som möjligt, tätade man i springorn mellan stockarna med mossa, jord och gamla trasor.

När den öppna eldstaden i köket ersattes med enjärnspis, murade man igen den vackra bakugnen. När skorstensstocken på 1960-talet reparerades, fann man ugen och den togs åter fram ur muren.

 

Northun 1879 –

De första till namnet kända Älgöbor, som jag har hört talas om. Är familjen Northun, som under 1800-talets senare hälft ägde både Älgö och Björkvik.

Axel Daniel Northun, ensam ägare till Björkvik och tillhörande öar, kom på grund av för mycket supande på obestånd, och måste sälja allt utom Älgö. Det har sagts, att Northun lurades sälja för en spottstyver, sedan han bjudits på mycket starka drycker. Det var inte ovanligt att köp gjordes upp på så vis på den tiden.

När sonen Tor gifte sig med Frida, ville han försåts ha ett eget hem, och då byggdes den s.k. källarstugan, det är det mindre röda huset nära sjön.

Vi är nu inne på 1900-talet. Här bodde nu två familjer, som skulle leva av vad jordbruk och fiske kunde ge. Det fanns åtta tunnland att bruka. Ladugården låg strax ovan torpet mot ängen till. Några stora stenar kan ännu idag tala om var den fanns, det är rester av grunden.

Täckdiken från åkrarna mynade ut i Ladviken. Där finns också resterna av en gammal brunn. Den var förmodligen avsedd enbart för kreaturen. Vad jag vet har aldrig någon använt brunnen att hämta dricksvatten ur. Dess läge i den sanka terrängen gjorde säkert vattnet mindre tilltalande.

Northuns höll sig inte med tjur, så när korna skulle betäckas blev det besvärligt. Man fick ta dem i båt till Björkvik, sär man hade en tjur. Hur kändes det för den tidigare ägaren till gården att stå inför den nye ägaren som en fattig fiskearrendator?

Visst var man fattiga. Eftersom det var svårt att försörja de båda familjerna, gav sig Tor ut på sjön som sjöman. Han seglade på alla de stora haven jorden runt och blev borta under långa perioder. Under kristiden 1914-1918 hade familjen inget lyse under en hel lång vinter. Man fick klara sig med eldskenet från brasan i den öppna bakugnen. Glädjen blev stor, när Tor en dag klev iland på ön med fotogen i bagaget.

Tor och Frida fick en dotter, Svea. När de gamla Northuns var döda, flyttade Tor in i den större stugan med sin familj.

 

Olle Rospigg berättar:

Om Tor Northun kan man läsa i boken: ”Olle Rospigg berättar”, skriven av Werner Olsson, född och uppvuxen på Tuna gård, Wärmdö.

Olle Rospigg träffade Tor Northun första gången år 1905 vid Köpmantorget i Gamla Stan. Så här berättar han:

 Northun var redan då en gammal man, som kunde visa papper på att han seglat på djupvatten i många år. Då han hörde att jag var från Tuna på Wärmdö tog han mig under sitt beskydd, ty han var själv född på Älgö i samma socken. Han kunde tala flera språk och han var en riktig gentleman, även om han var lite supig av sig. Han kallades Kinamannen.

En gång berättade han, hur han i Shanghai hos en sibylla blivit både spådd, klådd och flådd, varefter han kastades i floden.

Visserligen förlorade jag kontakten med denne hjälpare och verkligt gode man, men c:a 25 år efter denna svåra tid i Stockholm, fick jag reda på att han fanns på ett ålderdomshem på Wärmdö, men när jag kom till honom var han sjuk och nästan slut. Vi talade litet, och när jag tackade honom nästan grät han. Jag är ännu tacksam för vad Northun gjorde för mig”, skriver Olle Rospigg.

Då Tor blev sjuk efter hjärnblödning och hamnade på ålderdomshemmet försökte Frida bo kvar på Älgö med sin dotter Svea. Det gick bara ett år, sedan måste hon ta plats som hembiträde hos kyrkoherde Hedblom på Djurö. Tor låg ”slagrörd” i 18 långa år. Frida dog på ett pensionärshem i Björknäs.

 

Björkvik – Älgö, olika ägare, samt bakgrunden till fiskearrendet.

Wärmdö skeppslag har sedan forntiden av administrativa förvaltningsskäl varit indelat i fjärdingar. Björkvik hörde tillsammans med 17 andra gårdar till Väsby fjärding.

Björkvik har så långt tillbaka som uppgifter finns ägts av bönder fram till 1700-talets början. Axel Oxenstierna fick Björkvik som skattehemman 1638. År 1684 höll man syn å gården, som då hade följande hus: mangården med två stugor (rum), en kammare och förstuga, fähus, stall, loge med ett golv, badstu och sjöbod.

Carl Northun förvärvade gården 1819. Han hade vid sin död 1849 ett bo, som nog var det mest välförsedda som dittills förekommit vid Björkvik. Bland annat fanns ett fortepiano, stor förmaksmöbel, fönster och rullgardiner, allt saker som då för tiden var sällsynta på en så liten gård.

Sonen Axel Daniel Northun blev år 1874 genom köp ensam ägare till gården. Han sålde gården , undantaget öarna till f. nämndemannen Carl Johan Gustaf Plomgren åt 1879. År 1888 var det åter dags att sälja Björkvik. Den nye ägaren , byggmästaren O..J. Haglund, sålde redan efter ett år gården till handlanden C.F. Rennekamp. Denne sålde i sin tur gården 1895 till bruksägaren Fredrik Vilhelm Tersmeden. Redan året därpå, år 1896, fick tersmeden köpa Stora Älgö av A.D. Northun. Northuns arrenderade sedan Älgö som s.k. fiskearrende under många år.

Då min pappa tillträdde arrendet år 1945, upprättade ett fiskearrende enligt gammalt mönster.

Björkviks gård bytte ägare ännu en gång, ny ägare år 1905 blev familjen Fohlin. Deras dotter Frida gifte sig med överste Knut Dehlin, och nu är vi framme vid den tid då min familj bodde på Björkvik, alltså från 1922 och framåt.

 

Skärgårdsliv på 1700-talet

Följ med i fantasin tillbaka till 1700-talet och låt oss föreställa oss hur livet kunde gestalta sig för de två ungdomarna, som först tog vår ö till boplats.

Åren 1771-1772 rådde nödår i skärgården. Det var missväxt och strömmingsfisket var dåligt. Landhövdingen skrev i en berättelse att ”allmogen har svårt att få folk, då ungt folk drager till Stockholm” Även åren 1783 -1784 blev hårda. Det var ”vargatider” i alla bemärkelser. Vargen hade inte varit till större skada sedan 1680-talet, men nu dök den upp på nytt.

1792 anmäldes att odjuren ökade år från år och att de tillfogat lantmännen stor skada. Kanske ylade vargen under mörka vinternätter utanför den lilla torpstugan här på Älgö.

Hur var de här ungdomarna klädda? Ja, mannens vanliga klädedräkt vid den här tiden var en grå eller blå vadmalsrock med väst och byxor, sämskbyxor, randig väst, livtröja och livstycke. Kvinnorna bar blå stubb (underkjol) randiga kattuns- (bomulls) eller ylleklänningar, violetta eller gröna koftor, livstycken av lärft (bomull eller lin), förkläden och någon gång päls. På huvudet var de olika färgade halsdukar, vita, blå eller rosiga mössor av ylle, damast eller siden. Fotbeklädnaden var stövlar, men även näverskor omnämns.

Tjänstefolk eller annat gement folk skulle akta sig för att bära siden. En piga i Björkvik råkade illa ut på grund av sin lust att vara flärdfull. Det fanns en särskild överflödsförordning från år 1720, som förbjöd enkelt folk att bära plagg av siden. Denna piga angavs av länsmannen vid tinget 1734, för att hon i kyrkan en söndag burit en mössa av halvsiden. Hon erkände sitt brott, men sa sig ha gjort det av ovetenhet. Hon hade lånat mössan av en bondhustru, då hon på palmsöndagen skulle gå till skrift. Hon dömdes till 8 dagars fängelse på vatten och bröd och mössan konfiskerades.

 

Familjen David Wahlbergs år på Älgö 1927-1935

David Wahlberg, pappa till Karl-Erik Wahlberg på Kungsängen, arrenderade Älgö i åtta år. Davids hustru Viktoria var svårt ansatt av reumatism, och hennes kropp blev förstörd av sjukdomen. David själv hade svårt att gå på grund av sin onda höft. Jag minns själv att jag hörde David säga, att både han och hustrun ådragit sig detta onda på Älgö. Han menade att Älgö var en ö, som gav olycka åt dess bebyggare.

Astrid Englund, född Wahlberg, berättar:

”Jag tror vi kom till Elgö våren 1027. det är nog rätt som din mamma säger, att vi arrenderade holmen i åtta år. Vi bodde i Kungsängen på vintern och flyttade över till elgö på våren.

Stugan på Kungsängen hade vi uthyrd till familjen Thomasson. På hösten flyttade vi tillbaka igen.

Skoltiden höst och vår då vi bodde på Elgö skjutsade pappa mig över sjön till Kungsängen. Därifrån gick min kusin Ingrid Wahlberg och jag till Ramsdalen, där det också fanns skolbarn. Vi rodde till Saltarö och gick genom skogar och över ängar till skola.

Vi handlade för det mesta hos Östermans på Djurö, där vi hade vår närmaste postadress både sommar och vinter.

Vi hade två kor, en häst samt höns och gris.

Dricksvatten fanns ej på ön, så vi hämtade dricksvatten i en källa i ramsdalen, både åt oss och åt sommargästerna. Frida Northun hade nyttjanderätten till källarstugan, men hon hyrde ut den. Vi fick dock använda källaren. Vi själva hade sommargäster i en liten tillbyggnad på den stugan vi bodde i, samt på vinden från och med andra året.

Vårt fiskearrende för elgö bestod i att två gånger i veckan under sommarmånaderna lämna 2 kg strömming + abborre och gädda. Min syster Davida och jag fick lägga långrev. Det var dåligt med fisk vid Elgön, så vi rodde till Björkviksholmen och lade ut långreven. Gädda var svårare att få. Pappa åkte för det mesta och köpte dem. Ibland ända till Norrhova innan han fick tag på någon gädda. 

Vi var bekanta med Northuns, och vi var hos dem på julgransplundring, på den tiden de bodde kvar på elgö. Jag minns en gång när vi lekte ”ett skepp kommer lastat”. Där var en tant, som bara hade två tänder i munnen. När jag ficknäsduken, som man kastar till varandra, kastade jag till henne. När hon frågade vad skeppet var lastat med, svarade jag löständer! Det blev alldeles tyst, så jag förstod att jag sagt något olämpligt.

När Frida blev ensam på Elgö, tog hon plats som hushållerska hos skolläraren på Vindö. Jag vet inte hur länge- sedermera hörde jag genom min faster Signe, att hon bodde någonstans i Skuru.

På elgö sådde vi sedan säd, som vi sedan på hösten tröskade där. Vi satte potatis, men sorkarna tog det mesta, så det blev inte mycket kvar till oss. Höskörden bärgades och lades i ladan, för att på vintern dras över isen till Kungsängen i stora knippor i sparkstötting.

Sommaren 1930 var sista sommaren vi bodde på Elgön. Karl- Erik hade kommit till världen. Men arrendet hade vi kvar. Korna fraktades över så snart det blev grönbete, så Davida och jag fick ro morgon och kväll för att mjölka korna. Nästan jämt fick vi gå och leta rätt på dem.

Jag undrar, om vi inte var de sista som odlade och hade riktigt jordbruk på ön? Mamma hade redan då kronisk ledgångsreumatism, så Davida och jag hade det ganska jobbigt. Men det var ju roligt med sommargästernas barn, som vi lekte med.  Den allra första sommaren som vi bodde på ön, gick jag runt holmen och plockade pilsnerkorkar och sydde en simdyna. Så jag lärde mig simma på Elgön.

Vårt sista år på Elgön var nog 1934.

 Familjen Liljeqvists år på Älgö, 1945-1960

 Min pappa, Oskar Eugén Liljeqvist, 1880-1960, arrenderade Björkviks gård åren 1992-1945. Av åldersskäl avslutade han arrendet av jorden på gården men fortsatte att arrendera Älgö som fiskearrende enligt gammalt mönster.

Han flyttade med sin hustru Ellen till ön, och där bodde de året runt under många år. De båda Stockholmsfamiljerna Thomasson och Flodin blev förstås inte glada, de fick inte längre hyra ön som sommarnöje. Rune Flodin köpte så småningom en egen tomt, när den nya avstyckningen var klar 1960.

Enligt avtal skulle arrendet för Älgö betalas med fisk till ägaren, överste Knut Dehlin och hans barn med familjer, då de under sommaren bodde på gården. Varje onsdag och lördag skulle det levereras 2 kg strömming och 2 kg annan fisk, allt som allt 8 kg fisk i veckan. Varje natt lades nät och långrev. Strömmingen köpte pappa, ibland av Ernfrid Wahlberg, ibland av bröderna Andersson i Ramsdalen. Det var inte roligt att komma tomhänt till den barska finska kokerskan i den stora vita villan. 

I en gammal Hushålls- kassabok har jag funnit följande anteckningar:

2 juni       1 kg strömming, en gädda

5 juni       1 kg strömming, 7 abborrar

9 juni       1 kg strömming, 12 abborrar

12 juni     2 kg strömming, en gädda

16 juni     2 kg strömming, 6 abborrar

19 juni     2 kg strömming, 4 abborrar

22 juni     2 kg strömming, 10 abborrar

26 juni     1 kg strömming, 5 abborrar

30 juni     2 kg strömming, 1 ål, 1 kg

Den 21 augusti samma år levererades 16 strömmingar, 2 abborrar, 2 ålar

 

Tomtavstyckningen från år 1924 gav arbete på Älgö

De första åren på Älgö, innan pappa blev folkpensionär, försörjde han sig på diverse byggnadsarbeten på Älvsala. Av de tomter som avstyckats redan år 1924 var endast 5 st sålda, alla till fru Isaksson, Stockholm. Hon köpte redan år 38/39, och tomtpriser var då
1 kr/ kvm. När det andra världskriget var slut 1945, och samhället kunde börja fungera normalt igen, köptes alla tomterna av Stockholm med Omnejd, som snart fick fart på försäljningen. Folk fick det bättre ekonomiskt, även arbetare fick råd att skaffa sig en tomt med en liten enkel stuga på. Pappa Eugén och Ernfrid Wahlberg satte upp de små monteringsfärdiga husen. Timpenningen för detta arbete var även här 1 kr/ timme. När pappa frågade vad för slags grund man skulle göra, fick han svaret: sparka några stenar under, det duger bra.

Papa behövde inte längre åka från ön för att få jobb. Nu fanns det gott om arbete på Älgö. Alla ville ha hjälp med bodar och bryggor.

Julen 1945

Pappa stortrivdes på ön, men mamma led av isoleringen under den mörka tiden. Vi hade ingen telefon och pappa var borta hela dagarna. Mamma hade ingen båt på ön då, så nog måste hon ha känt sig ensam och avstängd från världen. Vår första jul på Älgö blev inte vad vi hoppats på. Jag glömmer aldrig .

På julaftonen insjuknade vår lillasyster Maj, 10 år, och vi förstod snart att hon måste iväg till sjukhus. Pappa åkte över till Kungsängen och beställde sjuktransport. Ernfrid Wahlberg, som hade en stor fiskebåt i sjön, skjutsade mamma och Maj till Kalvsvik, där en sjukbil hämtade dem för vidare färd mot först distriktsläkaren i Gustavsberg, och sedan vidare till epidemisjukhuset i Sundbyberg. Vi som var kvar på ön kände oss sjuka av oro, vi undrade hur mamma och Maj hade det. Maten fick stå orörd på bordet, någon julstämning kunde vi inte känna. Bara vi hade haft en telefon!

Sent på kvällen hörde vi att en båt landades vid bryggan och vi skyndade ut för att se vilka det kunde vara. Det var distriktssköterskan i Wärmdö som kom. Hon talade om att Maj hade epidemisk hjärnhinneinflammation, så nu skulle hon desinficera vår lilla stuga.

I den mörka julnatten stod alla våra möbler ute på backen i kylan.

Över Djurö flammade himlen röd och vi anande att det brann någonstans. På juldagen rodde jag och min syster Ulla över till Björkvik och där kunde vi ringa och få reda på hur Maj mådde. Vi fick också veta att en gammal man, Kalle Wahlgren, brunnit inne i sitt hus vid Djuröviken denna dystra natt.

På annandagen insjuknade jag själv i samma symptom som Maj hade, men nu ville varken Ernfrid eller sjukbilen köra, alla var rädda för att bli smittade. Men den snälla farbror David sa inte nej. Jag minns att jag låg feberhet och med en fruktansvärd huvudvärk på en gammal madrass i Davids öppna båt. Det var kallt och isen höll på att lägga. Vid Kalvsvik mötte ambulansen. Vi låg över en månad på sjukhuset, men vi tillfrisknade båda tack vare den nya medicinen sulfa, och när mamma och pappa kunde skjutsa hem oss över isen på varsin spark var de säkert tacksamma att få hem sina flickor Efter den dramatiska julhelgen skaffade pappa så småningom telefon till ön.

Åren 1945-1947

De första två åren på ön innan pappa blev folkpensionär, som man då blev vid 67 års ålder, måste han arbeta på fastlandet för sin försörjning. Det blev diverse byggnadsarbeten på Älvsala och Fagerdala. Mamma gick ensam på ön och dagarna blev långa. En sådan mörk höstkväll steg en något orakad, grovvuxen man in genom köksdörren. Mamma blev först rädd, men det visade sig vara en mycket glad och trevlig karl, som sedan blev en god vän till familjen. Han hette Wallin och hade just köpt sig en tomt och stuga på ön. ”Är frun alldeles ensam här på dagarna?” frågade han förvånat. ”Det skulle min fru aldrig gå med på.”

Pappas sump

Mamma var säkert sjuk av oro många gånger då pappa trotsade alla väder och vinda och tog sig över sjön i sin egenhändigt byggda båt.

Vi kallade den bara Sumpen, eftersom den hade en inbyggd fiskesump i aktern. Den var platt och bred, svarttjärad, och såg inte mycket ut för världen. Men konstruktionen måste ha varit ett resultat av mycken erfarenhet av hur båtar uppför sig i oroliga vatten, för den följde vågornas gång på ett helt suveränt sätt. Den verkade vara en organisk enhet av det hav den vilade i. Från stranden såg man den försvinna ned i vågdalarna, men efter några långa sekunder dök den upp igen och syntes rida på vågkammen. Sumpen var försedd med en inombordsmotor av märket Solo. Den startades på bensin, och skulle ha både en och två ”nubbar”, dessutom skulle den ”sucka” först, sen. Om man hade tur, kom det härliga knattret då den startade. Sedan slog man om och körde på fotogen. Många gånger vägrade den dock, så jag har rott till Saltarö mer än en gång för att hämta mina syskon.

Att hushålla på Älgö

Som diversearbetaren hade pappa 1 kr i timmen. 1947 fick han sin första folkpension, 83 kr i månaden. Som jämförelse kan nämnas att en pilsner då kostade 45 öre, en liter mjölk 48 öre och en kvällstidning 25 öre. Sista krigsåret 1945 var det mesta ransonerat. Tilldelningen av fotogen var 3 liter per år. Därför måste man använda karbidlampa, en osande, svårskött tingest. Primuslyktan som sedan fick ersätta karbiden, var mycket trevligare. Den susade så hemtrevligt, Den gav både ljus och värme. När pappa år 1950 fyllde 70 år, uppvaktades han av tomtägarna med ett gasolkök och en gasollampa att hänga i taket.

En kvarts gris, som konserverades och saltades. Grönsaker, svamp och frukt konserverades, och en stor stengodskruka plockades full med färska ägg. Där låg de nedsänkta i en konserveringsvätska som kallades ”vattenglas”. I källaren förvarades också en tina salt sill och en tunna saltad strömming. Torrmjölk och ett litet förråd med konserver köptes in.

Att komma till fastlandet

Det hände att maten tog slut, och värst var det nog att vara utan mjölk, men för pappa, som var en inbiten piprökare, blev det värst om tobaken sinade. Ibland fick de ”vrånga” sig fram genom den tunna isen för att nå fastlandet. Djup snö, storm och stark kyla kunde också vara svåra hinder för de gamla. Men på den tiden brydde man sig nog mer om varandra och det fanns alltid vänner på fastlandet som undrade hur det stod till ute på ön. En besvärlig vinter kom Paul Söderberg från Slangudden över med ägg och mjölk. Han hade gått över den igenfrusna rännan på Älgöfjärden och hans husföreståndarinna, fröken Schoultz, stod vakt vid rännan ifall det skulle komma en båt och bryta upp isen igen. Pau var orolig och vågade inte stanna många minuter, han måste hinna före båten. För övrigt var det då som nu, att isränna inte fick brytas från jan. – april.

Ett annat år var det ovanligt dålig is. Två snälla män från Djurö hade varje år brukat skida över isen med matpaket till mamma och pappa. Det var Folke Karlsson och Bäckström, som var anställd i Östermans affär. Vid Svartklippan var isen mycket svag. Bäckström åkte obekymrat på. ”Stanna, vi måste test…” ropade Folke. ”Äh, det höll ju förra året” fick han till svar.

Under min gymnasietid i Sigtuna var jag alltid mycket orolig för att vi syskon inte skulle komma hem till Älgö till julen, och få fira helg tillsammans. Skulle det finnas öppet vatten, eller skulle det varken bära eller brista? Ett besvärligt år låg isen tunn nästan runt hela ön. Jag fick då åka buss från Stockholm till Fagerdala, där en snäll bonddräng hämtade mig med häst och vagn. Han körde mig ned till Bullandö Herrgård och därifrån rodde han mig genom de öppna stråk som fanns till södra udden på Älgö. Det var kallt och ruggigt. Båtens säten var frostiga i den råa luften, det var alldeles vindstilla och så tyst att endast knirket från årtagen störde en natur som gått in i vintersömn. Från södra udden gick jag sedna över bergen med min tunga resväska medan mörkret föll. Jag hade startat från Sigtuna på morgonen och nog kändes det varmt och välkomnande att se det glimta av ljus ur den kära stugan.

Lika omöjligt kunde det vara att komma från ön, när lovet var slut. Ett år hade pappa för säkerhets skull lagt en roddbåt vid norra udden. Därifrån rodde han mig till kalvsviks udd. Längre kom vi inte på grund av isen. Då fick jag kliva ur det gick, och sedan klättra över bergen i snö och halka bäst det gick. Vid Kalvsviks brygga väntade bussen. Kanske är det alla dessa minnen av strapatser vi utsatts för som binder mig så hårt till denna ö och som gör att jag älskar den så innerligt. 

 Julotta i Wärmdö kyrka

Mina systrar och jag ville gärna försöka fortsätta med traditionen att åka till julotta i Wärmdö kyrka, även sedan familjen flyttat till Älgö. Ett par år lyckades vi verkligen ta oss dit. Men det var ett kallt och mörkt äventyr. Huttrande, efter ett par timmars sömn på julnatten, rodde vi över sjön i becksvart mörker vid halvfemtiden på juldagens morgon. Från Kungsängen följde vi den smala stigen genom skogen, som var om möjligt ännu svartare än vattnet. När vi kom fram till Skärmarö blev det lite lättare att gå, för här kunde vi följa den lilla körvägen mot Saltarö. Det var inte många hus efter vägen då, men här och där kunde det glimma av ljus. Kyrkbussen gick kl 6.00 från Saltarö, och då var det inte många ombord. Men bussen åkte först till Fagerdala, innan färden gick vidare mot kyrkan. Till slut var bussen fullsatt. Alla hälsade på varandra och det var en härlig , varm stämning.

Jag brukade sitta och titta på vad folk hade för nya kläder på sig, man kunde precis se vad de hade fått i julklapp. Om man själv hade fått något nytt, kändes det extra festligt. När bussen var nästan framme och den körde nedför den sista backen mötte oss synen av hundratals glimmande ljus från alla gravarna på kyrkogården. Att tända ljus på gravarna på julottemorgonen är en mycket gammal sed i Wärmdö församling. Det såg så vackert ut , och när sen orgeln brusade ut i ”VAR HÄLSAD SKÖNA MORGONSTUND”, då kände jag att det var mödan värt att komma till den gamla medeltidskyrkan.

Innan vi kom hem igen till ön på juldagen, kunde klockan på passerat tolv och ett. Vi blev alltid inbjudna på kyrkkaffe någonstans efter vägen.

Att hålla varmt i stugan

Att bo på Älgö året runt var på 50- och 60-talet mycket primitivt och omodernt. Det var svårt att hålla kylan ute från den lila stugan på vintern. Man fick hålla elden i köksspisen så länge som möjligt på natten. I rummet bredvid köket eldade pappa med koks i en täljstenskamin. Sovrummet på övre botten uppvärmdes med brasor i en järnkamin. På morgonen hade elden brunnit ut för längesedan. Då var det iskallt men pappa brukade komma upp och tända i kaminen på nytt. Vi gick inte upp förrän det kändes något så när drägligt. Det bästa stället var köket, där var det alltid varmt och trivsamt.

Vi hade ett stort fotogenelement, men det osade och sotade ner, så vi försökte undvika att använda det. Man vaknade alltid med tungt huvud efter en natt tillsammans med fotogenelementet.

 Fester

Den stora förvandlingen till ett modernt liv på Älgö kom med elektriciteten. Före dess fick vi klara matlagningen på vedspisar, fotogen- eller gasolkök. Den som ville ha kylskåp, fick driva det med fotogen eller gasol. Det var också likadant med lyset: fotogen, gasol eller levande ljus.

I vår stora jordkällare höll sig temperaturen låg även under de varmaste sommardagar, mat och dryck förvarades svalt där och höll sig förvånansvärt bra. Men ändå har jag många gånger undrat över hur mamma kunde ordna dessa fantastiska fester som vi hade mitt i rötmånadstid, då pappa fyllde 70 och 75 år. Borden dignade av mat och dryck, gästerna var många, säker 40-50 personer. Goda vänner ordnade härlig musik, dragspel, fiol, gitarr och bas. Vi dansade på gräset under björkar och tallar tills morgonen grydde.

Bröllop

Själv stod jag brud i Wärmdö kyrka, och efter vigseln åkte hela bröllopsföljet i pappas stora öppna motorbåt genom vasskanalerna och ut på fjärdarna för att landa vid den enkla lila bryggan nedanför torpet. Bryggan var lövad med dubbla rader unga björkar och där tog vår spelman, Åke Sandin, emot oss med musik. Bröllopsmiddagen stod dukad under den stora eken.

Den gamla eken

Ja, vad allt skulle inte den månghundraåriga eken kunna berätta för oss om forna tiders Älgöbor. Den har stått där långt innan människorna valde ön som boplats. Mitt vackraste minne av min pappa hör ihop med den stora eken. Varma sommardagar la han sig ofta att sova på gräset mellan de stora rötterna. Den gamle gråhårige mannen, som hela sitt liv levt i samklang med naturen, vilade så tryggt i trädets famn. Jag tar ofta fram den minnesbilden, den är fylld av ro och stillhet.

50-talet och alla de nya tomtägarna

Att komma till och från ön på 50-talet var ett problem för de flesta tomtägarna. Man åkte inte med egna båtar av olika orsaker. Många var inte vana vid sjön, den första båten var oftast en liten roddbåt med en aktersnurra på några hästkrafter, och dessutom hade Älgöborna bara en mycket liten brygga vid Saltarö. Där kunde man knappast ligga förtöjd hela veckan. Någon väg ned till Kungsängen fanns ju inte då., landsvägen slutade vid Skärmarö gård. Vid Saltarö strand fanns möjlighet att parkera några bilar, och det var bara ett fåtal som ägde bil. De allra flesta kom med buss från huvudstaden. På 50-talet arbetade så gott som alla halva lördagen, likaså gick man i skolan även på lördagarna. Helgen blev så kort och intensiv. Bussarna var alltid fullsatta och vi som var unga fick nästan alltid stå hela vägen. Även semestern var kort, fjorton dagar, så de små stugorna fick stå tomma långa perioder. Det var inte alls som nu, då vi lever en stor del av vår fritid i våra åretrunthus. Därför gjorde det inte så mycket att standarden var låg och att allt var så omodernt.

Pappa hade av kyrkoherde Sven Hellqvist i Wärmdö köpt en stor öppen motorbåt som kunde ta över 20 passagerare. Kyrkoherden hade varit sjömanspräst i Danzig under andra världskriget och hade med den här båten kört flyktingar över Östersjön. Så det var en sjöduglig båt, som pappa hade köpt för den stora summan 2500 kr.

Pappa hämtade efter överenskommelse vid Saltaröbryggan och körde sedan runt ön, var och en släpptes av vid sin brygga. Man betalade 1 kr per person för turen, var man ensam fick man betala något mera. På söndagskvällarna när alla skulle hem till stan igen, var packningen mindre tung. Då kom alla gående till vår brygga för gemensam avfärd. Vi barn i familjen tyckte det var roligt att hjälpa pappa med körningarna. Men jag var nog lite rädd för att gå på någon sten vid den grunda delen på sydsidan av ön.

Hos Ellen och Eugen kunde alla få hjälp

Mamma och pappa, Ellen och Eugen Liljeqvist tyckte om att hjälpa de nya öborna till rätta, många var ganska ovana vid skärgårdsliv och behövde få råd i allahanda frågor. Torpet blev den trygga sociala träffpunkt där de flesta problem kunde få sin lösning. Där fanns öns enda telefon, där kunde man lämna en inköpslista på de matvaror man behövde och där kunde man också få låna verktyg och annat som man själv inte ägde. En liten kaffestund på verandan med Ellens goda nybakta bullar var något som alla uppskattade, och för mamma och pappa betydde detta att deras isolering bröts under den korta sommaren.

Genom Liljeqvist kunde man rekvirera öl och läsk, som förvarades i jordkällaren och kunde inhandlas när som helst. Ett par år kunde man också hos Liljeqvist köpa sin kvällstidning som levererades till torpets brygga. Men den försäljningen gick så dåligt att den snart upphörde. Enligt en gammal ordersedel från den 19/7 1954 såldes följande exemplar:

månd       19                 3 ex

tis.           20                  4 ex
ons.         20                  3 ex

tors.         22                  2 ex

fred.        23                  1 ex

lörd.        24                  4 ex

sönd.       25                  7 ex

Varje vecka fick Ellen in notor av familjer på ön. Varorna beställdes per telefon från Fagerdala lanthandel. Första året körde handelsman Gustaf Nylander ner varorna till Björkviks gårds brygga, där pappa hämtade dem. Men de unga familjerna Dehlin tyckte att den trafiken en gång i veckan var störande för dem, så året därpå fick pappa köra den betydligt längre sjövägen till Fagerdala brygga för att hämta matvarorna. För transporten tog pappa 1 kr/ familj. För en krona kunde man också få följa med till Östermans på djurö, när man behövde handla.

Här ett prov på en nota från 50-talet:

2 kg Husman spisbröd                    2.60 kr

5 kg vetemjöl                                      5.06 kr

1 kg margarin                                     3.85 kr

2 hushållsrullar                                 1.30 kr

1 l mjölk                                                0.48 kr

2 kg potatis                                          0.80 kr

1 Veckorevyn                                     0.45 kr

 

En epok i Älgös historia avslutas      

De sista åren som Eugen levde, kunde han och Ellen inte längre klara av vintrarna på ön. Papps hälsa var vacklande, hans hjärta var dåligt och han led svårt av astma. De fick då hyra in sig på Kungsängen hos David, Viktoria och Karl-Erik Wahlberg. De bodde i det röda, höga och smala huset vid sjön. Familjen Wahlberg bodde själva på nedre botten, mamma och pappa i den övre delen. David och Karl-Erik såg till att mamma hade torr ved att tända i spisen med. Mamma i sin tur hjälpte dem med bakning och städning.

Pappa dog i sin båt den 16 juni 1960, tre veckor före sin 80-årsdaag. Hans död innebar inte bara slutet på hans långa skärgårdsliv, därmed avslutades också en epok i Älgös historia.

Efter 1960 gjorde den moderna tiden sitt intåg i och med att elektriciteten kom till ön. Utvecklingen tog snabba kliv mot fullt modern köksutrustning, vatten ur kran inne, både kallt och varmt, eleganta inredningar, snabba båtar. Sommarstugan blev ett åretrunthus.

Vi vann mycket i bekvämlighet, men vad vi förlorade kan bara den förstå som var med från början.

 8. På Stora Älgö ett vinterhalvår

Redan inköpsåret tänkte jag, att jag så småningom skulle försöka bo här en vinter. Så efter femton år 1985-1986. passade det bra att leva i ”splendid isolation” men med min kära helvita katt ”Patrik”.

Vi hade fått Wille corner, där dricksvatten kunde hämtas under vintertid. Jag hade också eget hushållsvatten i kran inomhus från min egen brunn.

Min idé att stanna kvar höll jag hemlig för alla andra fastighetsägare på ön. Vid avslöjandet av planerna för närstående och vänner i Stockholm fick jag höra ytterligheter, som att jag inte var riktigt klok eller att jag kunde bli ihjälslagen i stugan.

Men med en god portion självförtroende och insikt om att kunna klara av en del strapatser, såg jag fram emot isoleringen. Att få ägna varje minut åt mig själv och det som föll mig in…

Under förberedelsen hade jag ”minneslistor” och antecknade allteftersom jag kom på någonting i matväg eller annat som kunde behövas under en femmånadersperiod.

Jag hade exempelvis lager av egna Älgöprodukter, såsom potatis, morötter, rödbetor och gul lök, djupfryst persilja, dill, gräslök, mangold och grönkål samt sockerärtor och många portioner svart och röda vinbär. Alla dessa biodynamiskt odlade livsmedel skulle ge ett fint bidrag av bl.a. vitaminer och mineralämnen.

Sista båtfärden på Älgöfjärden blev den 5:e december. Daen efter kom ett fruktansvärt snöoväder med snabbt halvmeterhöga snödrivor. Det stormade så oerhört, att man helt enkelt ville tacka gud för att taken höll sig på plats! Följande dag var det tovl grader kallat och den 8:e december låg hela fjärden isbelagd. (Det hade inte hänt på elva år att isen låg i december.)

När jag då stod ensam vid stranden, klack det till i hjärtat; nu var jag verkligen isolerad på allvar. Jag kände att den allra bästa tryggheten för mig var extra nycklar tillgängliga utomhus, ifall jag vid något tillfälle skulle råka låsa mig ute, om jag glömde att regla upp ett patentlås och dörren blåste igen t.ex. Min ena syster och jag hade kommit överens om att ha telefonkontakt regelbundet. Fick hon inte svar kvällstid kunde sannolikt något ha hänt.

Elströmmen var borta i omgångar sammanlagt flera timmar en dag i början, det hände sedan bara en kort stund en enda gång till på hela vintern. Men jag var förberedd med en gasollampa, stearinljus, ficklampor, batteriradio, gasolspis, en trettioliters gasoltub plus fotogenlampor och primuskök!

”Dan före dan” bröt sig en stor tankbåt förbi på Älgöfjärden. På julafton tog jag en promenad över ön till gäddviksbryggan. En julstjärna hängde i fru Jonssons fönster, men det lyste inte i någon stuga som jag kunde se.

Då det blev kolsvart ute på kvällen, kändes det skönt att i tid dra ner rullgardinerna. Kors och tvärs överallt på snön var det spår av räv, hare och rådjur. På nätterna kunde man ibland höra, eller väckas av, att något djur dånade förbi över trälandgången, som finns emellan mina hus.

Min bror Åke kom som första besökare på skidor från Kungsängen på nyårsaftonen. Snön glittrade, det låg som milliontals små, små stjärnor på den, solen sken och det var tio minusgrader. Åke bjöd mig hem på lunch. Hemma på ön vid tolvslaget på natten såg jag fyrverkeri från Björkås och andra håll. Man ser också i mörker vissa vägbelysningslampor på Djurösidan och känner sig därför aldrig långt borta från civilisationen.

Göte Karlsson kom den 5:e januari gående över Älgöfjärden (och den då igenfrusna rännan efter tankbåten). Jag gick i hans fotspår på isen första gången men kunde sedan fortsättningsvis fara hem till stan och bada karbad och tvätta kläder i maskin när jag ville.

Fritt fram också att invitera till ön över isen morska och pigga vänner på party med t.ex. färsk torsk. Det kändes bara som att bo i ett hus varsomhelst i Sverige, en bit från grannar, tills isen blev svag igen.

Jag gav mig iväg till ställen där man pimplade strömming och hade på åtta fiskedagar fångat över åttiosex (86) kilo, varv hälften förärades släkt och bekanta.

Varje vacker, solig dag hade jag en nygräddad kaka i beredskap, mysig brasa brann, ifall någon granne skulle komma ut och tittat till sin egendom. Vet inte hur många kakhalvor jag sedan hade i frysen när marken blev bar, eftersom ingen kom! Nästan! Det förvånade mig att jag endast vid fem tillfällen på hela vintern fick se någon fiskare, spark- eller skidåkare på Älgöfjärden. Jag hade faktiskt sett människor på isen ganska ofta förr om åren, då jag varit ute på fritiden.

Påskaftonen (29 mars) besökte två söta påskgummor från den vänliga familjen Ekborn mig, och jag fick två välgjorda färgglada påskteckningar.

Påskhelgen firade cirka fem familjer ute på ön.

Dagarna gick fort då jag läste böcker i olika ämnen med stor glädje, handarbetade med entusiasm eller bakade mitt eget rågbröd. När jag behövde extra motion gick jag upp på berget och drog ihop nedfallna grenar eller tog på skidorna och åkte runt hela ön. Det var friskt och härligt.

Jag rekommenderar gärna var och en att göra ett liknande försök att bo kvar. Det måste bli särskilt trevligt om man är två tillsammans förstås. Men man bör helst på förhand veta vad man skall fördriva tiden med.

Klockan åtta varje morgon läste jag av utomhustermometern. I december månad var temperaturen som lägst -14 grader, januari – 12, februari -17 och mars -11 grader.

Under issmältningen, då vårsolen värmde Stora Älgö, kände jag mig priviligerad att få ligga och sola där långt före alla andra.

Fåglarna kvittrade dagligen lyckliga från tidig morgonstund och Patrik njöt obeskrivligt. Katten har talanger när det gäller att hitta de soligaste platserna och utnyttja dem, men är också mycket duktig på att minska sorkbeståndet åt oss.

När båten den 21 april kunde sjösättas igen, skedde det inte alls med en känsla av befrielse.

Hälsningar

Dagmar Lindström

Björkvik1.7

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *