Stora Elgö Tomtägareförening 1950 – 1986
Föreningens historia av
Ulf Sandberg
- Allmänt
- Utfarter
- Bryggor på Stora Älgö
- Fler tomter på Stora Älgö
- Elektricitet
- Dricksvatten
- Midsommarfester
- Allmänningarna
- Övrigt
- Förteckning över ordföranden 1950-1986
1. Allmänt
Fritidsboendet i Stockholms skärgård på en bergig holme som Stora Älgö har inga gamla anor. 1924 avstyckades tomterna längs östra stranden. Denna ”jordavsöndring” fastställdes av Kungl. Majts. Befallningshafvande i Stockholms län i november 1930. De första köpen gjordes 1932, då fru Isaksson förvärvades de fem fastigheterna Björkvik 1:16-20. Det dröjde dock till år 1946 innan några hus uppfördes. Det var 1:31, Harry Ahlsén.
De sista åren av 40-talet ökade antalet sommarboende på ön raskt. Uppenbarligen fann man genast att det fanns problem som inte kunde lösas utan att stugägarna samarbetade. Stora Elgö tomtägareförening u.p.a. bildades därför. Om 1949 eller 1959 är ovisst.
De äldsta av föreningens handlingar bevarade papperen är från ett sammanträde den 17 november 1950 på restaurant Papegojan vid Gamla Brogatan. En interimsstyrelsen kallade till det mötet med Stora Älgö Tomtägareförening (redan då var det viss förvirring om hur föreningens namn skulle stavas). I en rapport som lämnades vid mötet redogjordes för aktiviteter som ägt rum den 16 juni samma år. Det gör det sannolikt att det första initiativet till att bilda föreningen togs 1949.
Vid detta första verifierade möte (protokoll saknas dock) behandlades frågor om utfarter från ön, brunnar, vägar samt ev. ytterligare exploatering av Stora Älgö. Dessa frågor, liksom problem kring elektrifiering, behandlades under flera år. De påverkar också verksamheten inom föreningen i dag, både i sak och anda.
Skall man tro de bevarade handlingarna hände ingenting inom föreningen mellan 1950 och 1955. Inte heller skulle några styrelsesammanträden ha ägt rum förrän nu under de allra senaste åren. Säkert är det dock inte så. Bristen på protokoll är nog snarast ett uttryck för att man inte tog arbetet inom föreningen så högtidligt och inte var så noga med formalia. Det allmänna intryck en genomgång av föreningens pärmar är att de valda förtroendemännen lagt ner ett mycket omfattande arbete för att lösa de vid varje tillfälle aktuella problemen.
Under föreningen första tio år fanns fritidstomter bara längs den östra stranden. Resten av ön tillhörde Björkviks gård och var Älgöbornas friområde. Omkring 1960 ökade föreningens medlemsantal sedan ett antal tomter avstyckats inom detta område. 1966 överlämnades som gåva till föreningen återstående del av detta friområde, benämnt Björkvik 1:2. föreningen fick därmed som markägare ett utökat ansvar.
I mitten av 1970-talet uppstod ett behov att fastare organisera föreningens verksamhet. Så t.ex. fanns inga klara ansvarsförhållanden för skötsel av utfarten över Björkvik, vilken bara kunde utnyttjas av ett begränsat antal tomtägare. Inte heller hade några medel fonderats för underhåll och reparation av Gäddviks- och Björkviksbryggorna. Inom föreningen öppnades därför möjligheten att driva verksamhet som enbart berörde ett antal medlemmar i en sektion. Sektionerna hade från början ingen egen organisation utan leddes av en ledamot i föreningens styrelse som tillhörde föreningens intresseområde. Inom föreningen byggdes också fonder upp för Björkvikssektionen och för Gäddviksbryggan. Sedan 1984 beslutar all sektioner självständigt i egna angelägenheter och har egen från föreningen skild ekonomi.
Inom tomtägareföreningar är livliga diskussioner och motsättningar ganska vanliga. Inom vår förening ser de som bor inom den gamla styckningsplanen med helt andra ögon på utvecklingen på ön, än de som tillhör den nyare byggnadsplanen. Till tomterna har hört och hör i viss mån fortfarande skilda rättigheter och skyldigheter vad beträffar utfart, fiske och bryggor. Öns längd och brist på strövområden gör att intresset för vår allmänna mark varierar starkt. Allt detta har gjort arbetet inom vår förening extra tungt, säkert försenat en del beslut och även negativt påverkat stämningen. Det är många olika ärenden som behandlats inom föreningen under de nära 40 år den existerat. Turerna har i flera ärenden varit många och svåröverblickade. Bevarade handlingar ger de formella besluten. De ger dock liten information om hur ordförande och styrelse arbetat samt om detaljer i sakfrågorna. Några föreningsmedlemmar som varit med länge och deltagit ganska mycket i föreningsarbetet har med sina minnesbilder kompletterat den bild handlingarna ger. Tyvärr kan inte den här rätt korta redovisningen ge en rättvis beskrivning av allt det arbete styrelser och framförallt deras ordföranden lagt ner för att fullfölja föreningsmötenas beslut.
2. Utfarter
När tomterna vid östra stranden styckades var nog tanken att sommargästerna på Älgö skulle åka ångbåt från Stockholms hamn. Mark avsattes för ångbåtsbrygga men någon ångbåtstrafik blev det inte. Tomtägarna fick välja sina egna vägar till ön. Man åkte över Saltarö, Kalvsvik och Djurö. Vid Saltarö (nära nuvarande badplats innanför Björnholmen) fanns en utfartsbrygga för Älgös-, Ramsdals och Kungsängsbor. Föreningens första uppgift blev att säkerställa att den utfarten fick nyttjas när Saltarö villaägareförening ville sätta stopp för det och vägföreningen vill ha bidrag till vägunderhållet. Under 1950.talet kunde Älgöborna parkera sina bilar där och förtöja sina båtar vid en al vid stranden mot att föreningen betalade några kronor i avgift per år.
Diskussioner om väg till Kungsängen började 1943. Vår förening kom in i bilden 1950. Det var då ännu oklart om vägen skulle dras från Skärmarö direkt till Kungsängen eller över Ramsdalen. I mitten av 1950-talet erbjöds tomtägarna på Stora Älgö att gå in i den då bildade vägsamfälligheten. Där ville man få samtliga älgötomter med. Då de flesta tomtägarna inte ville ansluta sig, begränsades föreningens insatser till att klarlägga det rättsliga läget. Det var under några år oklart och oroande för många älgöbor. Envisa rykten gjorde t.ex. gällande att älgöborna på olika sätt skulle hindras från att utnyttja vägen och att åtal väntade den som ändå gjorde det. Under dessa år var stämningen mellan tomtägareföreningarna på stora Älgö och i Kungsängen ganska infekterad.
Till Kungsängens vägsamfällighet anslöt sig senare några tomter på norra delen av Älgö. Genom servitut fick de rätt att för gångstig och brygga utnyttja en 3-metersremsa från vägkröken vid fjärden och ut i vattnet. Parkeringsplats fick man bara muntligt löfte om. Detta löfte infriades dock inte av samfälligheten. Trots upprepade försök under 1960-talet lyckades vår förening inte ordna rätt att anlägga brygga (som krävdes mer än den smala remsan vatten när båtar skulle förtöjas).
Utfart över Björkvik fick byggnadsplanens 19 tomter och två av de äldre strandtomterna (1:13, 1:14) från 1960. Där hade tomtbolaget Stockholm med omnejd avsatt mark för bilparkering och båtuppdragning samt byggt en brygga för 21 småbåtar. Ansvaret för bryggan och den avsatta marken övertogs 1966 då vår förening fick ägarrätten till Björkvik 1:2.
I förarbetet att bilda en vägsamfällighet inom Björkviksområdet 1970 deltog vår ordförande. Han framförde där kravet att samtliga 51 fastigheter på Stora Älgö skulle få formell rätt till utfart över Björkvik. Björkvikssidan kunde inte acceptera mer än högst 25 med motivet att parkeringsplatsen inte rymde fler. Vår förening beslutade då vid ett extra föreningsmöte att ett väntat beslut om 25 älgöfastigheter skulle överklagas. Inför förväntade stridigheter inom föreningen i frågan föreslog ordföranden att två föreningar skulle bildas på Stora Älgö, varvid den ena skulle svara för Björkviksutfarten. Förslaget avslogs dock av mötet som i stället fattade principbeslut om en sektion inom föreningen för björkviksärendena.
I mitten av 1970-talet sökte föreningen på olika sätt ordna utfartsfrågan för de gamla tomterna. Med tomtägareföreningen i Björkvik fördes ingående diskussioner. Där ansåg man sig dock redan störd av trafiken till och förhållandena vid brygga och båtuppläggningsplats. Blankt avslag alltså.
Lika negativa var ägarna till fastigheterna på ömse sidor av nedfartsremsan vid kungsängensvägen när föreningen undersökte möjligheterna att få vidga vattenområdet och köpa viss mark för bilparkering. Rädsla för att fågellivet i vassområdet skulle störas samt en viss allmän aversion mot älgöborna var bl.a. grund för avslag. Då det vid samma tid övervägdes, att för fritidsbebyggelse exploatera ett område söder kungsängensvägen och i samband därmed iordningställa badplats och båthamn söder vägkröken, skrev föreningen till kommunen med begäran att få sina utfartsproblem lösta. Av detta blev dock inget. Inte heller vid något av de två båtvarven i Kungsängen kunde älgöborna få servitut eller annan garanti att få disponera båtplats.
1979 skulle Kungsängens vägsamfällighet ombildas till gemensamhetsanläggning. Vår förenings styrelse var då inte intresserad av att bevaka medlemmarnas behov av fastlandsutfart. Berörda medlemmar uppfattade inte de juridiska spetsfundigheterna vid förrättningen. De trodde att servitutet att nyttja tremetersremsan inte påverkades av förändringen.
År 1980 då en tomtägare på Älgö (ej servitutsinnehavare), som var beroende av buss för resor, ville utnyttja utfarten engagerade sig vår förenings styrelse i försök att få ordna en brygga inom tremetersremsan. Byggnadslov begärdes och en provisorisk bit av en spång till bryggan lades ut. Angränsande fastigheters ägare satte sig hårt emot detta. Såväl kommun som länsstyrelse och till sist regeringen sade nej till framställan.
Vintern 1983 prövades vid en förrättning om servitutet fortfarande gällde. Avslagsbeslutet överklagades enskilt (men i föreningens regi) med ekonomiskt stöd av alla berörda ”servitutsinnehavare”. Tingsrättens beslut att servitutet upphört att gälla satte punkt för aktioner och förhoppningar kring denna fastlandsutfart.
Samtidigt som detta hände förstördes bryggan i Björkvik av isen. Den sektion som omfattade servitutshavarna i denna utfart kunde vintern 1983 ordna en ny brygga(ponton) med betydande insats av arbete och pengar. Samtidigt ökades bryggans kapacitet till 28 platser. Genom underhandlingar med björkvisksföreningen kunde vår förening erbjuda ytterligare 7 tomtägare att ta väg över Björkvik, dock utan att rätten formellt knöts till fastigheten.
Efter alla års strävanden från föreningens sida är det således fortfarande bara tomterna 1:13-14 och 1:38-56 som har juridiskt fastställd rätt till angöringsplats med anknytning till bilväg. Övriga får hyra in sig vid båtvarv m.m. med den osäkerhet detta innebär.
3. Bryggor på Stora Älgö
Även på Stora Älgö behövdes det bryggor. Redan i mitten av 1950-talet, då bara strandtomter fanns, diskuterades frågan om att anlägga en gemensam brygga på västra sidan. Vid den tiden åkte nämligen många med beställd båtskjuts från och till Saltarö. För att familjen Liljeqvist inte skulle störas av fritidsboende som passerade över deras brygga vid torpet, borde en ny brygga iordningställas. I avvaktan på Stockholm med omnejds åtgärder vid en ev. nystyckning av tomter på Stora Älgö, ville föreningen inte bygga en helt ny brygga på därför avsatt plats. (Ångbåtsbryggan) utan begränsade sig till att göra en mindre upprustning av en liten brygga i Gäddviken.
För de nystyckade tomterna enligt byggnadsplanen lät Stockholm med omnejd anlägga den stora gäddviksbryggan. Den låg illa till för de flesta nya tomtägare och utnyttjades därför inte av så många. För bryggans underhåll avsattes inte heller några medel inom föreningen eller av berörda tomtägare. När så bryggan måste repareras grundligt år 1974, uppstod finansieringsproblem. Vid föreningsmöte konstaterades att det fanns ett allmänt intresse för de tomtägare som regelmässigt angjorde bryggan att ha den kvar. Ingen på ön hade tillfälle att medverka i reparationsarbetat varför det lejdes ut. Kostnaderna för detta fördelades efter ”intresse” så att föreningen tillsköt 1500 kr, var och en av de nya tomterna (1:38-56) 100 kr och de 7 tomter som hade båtplats 400 kr. Under vintern 1976 byggdes den nya bryggan av Gösta Andersson i Ramsdalen och Karl-Erik Wahlberg i Kungsängen. Därefter har bryggan helt blivit en föreningens angelägenhet. Bryggavgifter tas in och skall bilda grundplåt vid kommande reparationer.
Vid den allmänna stranden får i princip inga bryggor placeras. De första bryggorna var att betrakta som provisoriska anläggningar för materialtransport i samband med byggnation. Först ordnades en liten brygga vid de södra tomterna på västra sidan och en spång i söder Ladviken. Föreningen sch andra tomtägare sade inget om det, även om de provisoriska anläggningarna snart fick permanent karaktär. När en ny brygga ordnades vid badklipporna väster ängen 1983, var det under förutsättningen att andra fick använda den. En framställan från två tomtägare att få bygga ytterligare en brygga i Ladviken gick vid föreningsmöte 1984 till votering, där den godkändes med en rösts övervikt. Motståndarna menade att bryggor vid den allmänna stranden inskränkte övriga boendes möjligheter att fritt beträda den gemensamma marken och förstörde fågellivet i viken.
4. Fler tomter på Stora Älgö
År 1950 hade man hört rykten om att fler tomter skulle avstyckas på Stora Älgö. På länsstyrelsen fick föreningens representanter besked om att endast ett fåtal tomter skulle kunna komma i fråga. Föreningen ville bevaka att områdes för friluftsliv och bad säkerställdes. Den ville att en byggnadsplan skulle upprättas. 1952 fick föreningens företrädare besked av den lantmätare som hade ansvaret för förändringarna inom Björkvik (och därmed även Stora Älgö) att endast några få tomter skulle avstyckas på öns sydligaste del. Åren därefter följde föreningen utvecklingen. Yrkande vid föreningsmöte om att föreningen skulle kräva totalt byggnadsförbud vann sympati. Styrelsen fick i uppdrag att ”skaffa klarhet i och bevaka frågan”.
Då föreningen 1958 fick tillfälle att yttra sig över förslag till byggnadsplan framhöll den det olämpliga i att göra en så kraftig avstyckning på en ö av Stora Älgös karaktär. Planen omfattades då 22 nya tomter. Föreningens agerande ledde till att antalet begränsades till 19. Bl.a. uteslöts en tomt vid badplatsen väster om Ängen. 1959 protesterade föreningen hos länsstyrelsen mot den då reviderade planen. Det stora antalet tomter skulle göra de fria ytorna för promenader m.m. för små och Ängen, som var en viktig lekplats för barnen skulle förstöras. Ett antal tomter borde utgå och garantier borde lämnas att inga ytterligare avstyckningar skulle få ske. Länsstyrelsen tog inte hänsyn till protesterna och det gjorde inte Kungl. Majt. heller.
Ett förslag att föreningen skulle inköpa de tomterna på Ängen (1:46-47) anslogs vid föreningsmöte 1960.
5. Elektricitet
Frågan om elektrifiering aktualiserades 1955. Djurö-Värmdö El AB ville inte lämna anbud men väl en prislista som visade att kostnaderna skulle bli omkring 60 000 kr. Frågan bordlades vid föreningsmöte 1956, då projektet ansågs bli alltför dyrbart.
År 1960 önskade elbolaget dra en ledning från Kungsängen över Stora Älgö till Vindö. Det skulle göra det möjligt att elektrifiera Stora Älgö till ett rimligt pris. Bolaget ville dra ledningen kortaste vägen över Älgö (dvs. över de nordligaste tomterna och ej över allmän mark i mitten av ön). Det skulle åsamka berörd tomtägare intrång och obehag. När föreningen som kompensation härför, lämnade ett bidrag till ägaren av tomterna 1:34-35 till borrning av brunn för de nordligaste tomterna, kunde elektrifieringsarbetet föras vidare.
Intresse av att elektrifiera hade främst tomtägare på öns norra hälft. Föreningen sökte intressera ägarna på södra delen så att utbyggnad av hela elnätet skulle kunna ske på en gång.
Tyvärr kom inte el till husen på stora Älgö förrän några år efter det högspänningsledningen dragits över Vindö. Elbolagets underlåtenhet att fullfölja sina åtaganden gav föreningens styrelse mycket arbete att driva på. Ett anbud från privat elbolag på utförande av det lokala elnätet om 45 000 kr kunde inte godtas vid föreningsmöte 1963, då rösterna blev 7 för och 7 emot. I mars 1964 lämnade Djurö-Vindö El AB en offert. Vid föreningsmöte svarade 30 av 51 tomtägare ja till anbudet, som då antogs av styrelsen. Bara 17 betalade dock till angivet datum anslutningsavgiften, som var 300 kr till tomtgräns och 600 kr till hus. Elbolaget ansåg att anslutningen var för liten, för att de skulle sätta i gång arbetet. På våren 1965 kunde dock elspis och glödlampor slås på för första gången.
Elektrifieringen förde med sig att ön i hög grad kom att präglas av kraft- och telefonledningar. Då elbolaget 1981 måste förstärka högspänningsledningen till Vindö(från 6 till 20 KW) föreslogs i vår förening att luftledningarna söder om den norra transformatorn skulle bytas mot jordkabel. I överenskommelse med elverket åtog sig föreningen att svara för kostnaderna att gräva och lägga igen kabeldiket. Denna insats som delvis utfördes av medlemmarna själva, finansierades med 500 kr av föreningen och 500 kr av vardera 11 tomtägare som skulle slippa elledningar som förstörde utsikten. I kabeldiket lades ner dräneringsrör som förbättrade avrinningen från det blöta skogsområdet ett stycke söder om Ängen.
6. Dricksvatten
På några strandtomter kunde brunnar grävas. De flesta tomtägare var dock tvungna att ta med sig dricksvatten över till Stora Älgö. Många ville därför att en eller flera brunnar skulle borras på ön.
Redan 1956 föreslog en kommitté att föreningen skulle borra två brunnar. I 1955 års priser skulle det kosta 40 kr/m borrhål och 150 kr för transporter. Beslut om borrning fattades dock inte.
Eftersom Stockholm med omnejd förväntades borra någon eller några brunnar inför försäljningen av tomter i den nya styckningen, ville föreningsmötet att man skulle avvakta bolagets åtgärder. Åren därefter hade styrelsen många kontakter med tomtbolaget. Klara besked om bolaget skulle borra eller inte dröjde, men 1960 borrades tre brunnar av bolaget. Inget hindrade att även ägare av äldre tomter hämtade vatten där.
Då brunnarna borrats för att tillgodose de nystyckade tomternas behov, fick de som bodde på öns norra och södra delar långa vägar att hämta vatten Som ett led i strävan att få elektricitet till Stora Älgö lämnade föreningen 1961 ett bidrag till anläggning av brunn för de nordligaste tomterna. Ägarna till de fyra längst i norr träffade överenskommelse att borra brunnen, som blev klar 1962. Tomtägarna på södra delen av ön erbjöds vid några föreningsmöten bidrag till en brunn, men de kunde inte ena sig om en gemensam insats. Upprepade försök gjordes från föreningens sida under 1960-talet att lösa denna fråga.
Föreningens styrelse sökte 1962 lösa frågan dricksvatten för de fastigheter som inte hade vatten ”i huset”. Ett par tomtägare på öns norra del avråddes borra eget och föreslogs anslutning till de fyra nordliga tomternas pumpanläggning. Konflikt uppstod mellan föreningsledningen och ägarna till anläggningen, vilka själva ville ta ställning till ev. ytterligare anslutningar. Efter diverse förvecklingar träffades överenskommelse mellan berörda tomtägare. De bildade Nordliga vattensektionen i vilken ingår 7 tomter. Den 1984 avgångne ordföranden ville dock att ytterligare ett antal tomter skulle anslutas. Han tog initiativ till extra föreningsmöte. Vid detta beslutades att upp till 15 tomter skulle kunna vara anslutna till Nordliga vattensektionen.
År 1983 borrade 13 tomtägare under ledning av föreningens ordförande och fick efter sprängning bra vatten söder tomt 1:56 – döpt till Willes Corner. Ett rejält hus uppfördes för pumpen och sommarvattenledning lades ut till de anslutna tomterna som efter hand ökats ut till 21. De tillhör sektionen Sydvatten inom föreningen. Kostnaderna har betalats av de enskilda tomtägarna men föreningen har i efterhand lämnat ett bidrag på 5000 kr.
7. Midsommarfester
Behovet att i föreningens regi erbjuda älgöborna möjligheter till sociala kontakter har inte uppfattats vara särskilt starkt. De flesta syns ha varit nöjda med att få tillbringa dagarna på Älgö med aktiviteter hemma på tomten eller i kontakt med grannar och andra bekanta.
Redan tidigt samlades några familjer med barn på midsommaraftonen hos ”tant” Ellen Liljeqvist på ängen vid torpet för att dansa kring midsommarstången, leka några lekar och dricka medfört kaffe och saft med bröd.
Först under senare delen av 60-talet blev föreningen mer aktivt ansvarig för midsommarfirandet. Dansen kring stången på midsommaraftonen var mer spontant arrangerad. Större ansvar kände föreningen för dansen på Gäddviksbryggan midsommaraftonens kväll. Då stod föreningen för kostnaderna för den korv som grillades och för kaffet med dopp. Som så vanligt är, tog några frivilligt på sig att år efter år stå för arrangemangen. Så länge Börje Peterson med sitt dragspel gas oss tillfälle att uppleva riktigt traditionell dans på bryggan kunde traditionen hållas vid liv. Brist på musikanter och andra frivilliga har lett till att bryggdansen inte kunnat arrangeras de senaste åren. Synd för då träffades många älgöbor för en liten pratstund och ev. svängom.
8. Allmänningarna
Intresset för den allmänna marken på Stora Älgö har alltid varit starkt bland föreningens medlemmar. Under 1960-talet främst genom att man i strävan att behålla den i så ursprungligt skick som möjligt, sökte förhindra eller i vart fall minimera ytterligare tillskott av tomter. Eftersom marken då inte ägdes av föreningen kunde föreningen inte bestämma över områdets skötsel och nyttjande. Vid flera tillfällen diskuterades behovet av vägar på ön.
Vintern 1966 förklarade sig Stockolm med omnejd villigt att överlämna allmänningen på Stora Älgö – Björkvik 1:2 till vår förening som gåva. Servitutsinteckning till förmån för de fastigheter som fått utfart över Björkvik skulle göras för brygg-, båtuppläggnings- och bilplats där. Om vår förening inte godtog detta förslag, skulle Stora Älgös friområden överlämnas till Björkviks tomtägareförening. Vid ett extra föreningsmöte beslutade föreningen sig för att överta ansvaret för de servitutsreglerade områdena i Björkvik och att de som använde den utfarten skulle betala avgift till föreningen.
Som ägare till Björkvik 1:2 fick föreningen fullt ansvar för allmänningens skötsel. Den första större uppgiften att lösa kom som en följd av de svåra höststormarna hösten 1969. Då vräktes mängder av träd ner i Gäddvikenområdet. Upprensningen krävde flera arbetsdagar året efter. Eftersom många stora rishögar från uthuggningen av kraftlinjegator låg kvar fanns det stora mängder ris som måste eldas upp åren efter. Stockar fick Karl-Erik Wahlberg ta.
Arbetsdagar på allmänningarna har sedan förekommit de flesta år. Mest har det gällt att ”städa upp” och hålla stigar fria. Ibland har större grepp tagits. Exempel härpå är rensningen av albestånd vid Ladviken och rensning för båtuppläggningsplats vid Gäddviken.
1983 utvidgades Ängen och 1985-86 glesades den höga lövskogen väster om Ängen ut.
På en del av norra ängen förändrades den ursprungliga karaktären av blomsteräng radikalt genom en temporär upplöjning. Blomster som prästkragar och blåklockor trängdes ut av brännässlor och älggräs. Särskilt brännässlor har på senare år blivit ett problem. Försök att utrota dem genom slåtter, har inte gett resultat. Älgöbor har genom denna utveckling fått synbara bevis på hur känslig vår natur är för långsiktigt mindre kloka mänskliga ingrepp.
9. Övrigt
Utöver de tidigare redovisade större och mer betydelsefulla frågorna har många andra ärenden behandlats inom föreningen.
I mitten av 1950-talet var det endast några få tomtägare som hade egen telefon. Efter ingående utredning om finansiering beslutade föreningen 1957 att en automattelefon skulle sättas upp. Den placerades vid tomt 1:13 eftersom de flesta privata telefonerna fanns på norra delen av ön. Föreningen betalde skillnaden mellan ett av televerket bestämt belopp och influtna samtalsavgifter. Apparaten satt kvar till omkring 1980.
Formell rätt till fiske har samtliga tomter i den äldre styckningen ”utanför egen strand”. De som tillhör den senare styckningen fick fiskerätt inom Björkviks tomtägarförenings vatten som omsluter Stora Älgö. Denna skillnad uppmärksammades redan 1960 vid föreningsmöte.
Sannolikt träffades överenskommelse med Björkviks tomtägareförening 1966 eftersom fiskekort året därefter säjs till ”endast medlemmar”. Innehavare av fiskekort hade rätt att fiska inom hela Björkviks vattenområde. Från 1972 ingick fiskekortsavgiften i föreningens årsavgift. Under några år utdelades kort. De försvann dock när björkviksföreningen inte ansåg sig kunna ta ut särskild avgift, när den inte vidtog fiskevårdande åtgärder.
Sedan 1982 har vår förening haft diskussioner med björkviksföreningen om att alla tomter på Stora Älgö skulle få rätt att fiska inom Björkviks vattenområde. Trots en i grunden positiv inställning inom björkviksföreningen har ärendet på grund av personbyten dragit ut på tiden.
Även viltvård har blivit en föreningsfråga sedan viss enskild jakt som bedrivits på grävling och räv orsakat oro hos några tomtägare om säkerheten för övriga öbor. Hösten 1982 fick föreningen sin egen viltvårdare med särskild instruktion enl. avtal med föreningen.
Sommarfår på Ängen diskuterades 1984-85. De skulle medverka i landskapsvården och vara till glädje för barnen på ön. Trots att villiga tillsynsmän anmälde sig beslutade föreningsmötet att inte ta hand om sommarfår på grund av kostnader, arbete m.m. detta skulle medföra.
Problemet med lösspringande hundar har då och då tagits upp i föreningen. Direkta anmaningar från föreningen till ägarna att hålla hunden kopplad har i regel lett till bättring. Ibland har föreningens företrädare dock talat till döva eller ointresserade öron, vilket skapat stor irritation.
Vi har varit förskonade från allvarlig brand på vår ö. År 1971 uppstod dock brand i en rishög på höjden öster om gäddviken. Då den upptäcktes tidigt kunde elden släckas snabbt trots att det var mycket torrt o markerna. Oro för att ev. nya bränder skulle kunna vålla stora skador och svårigheten att få hjälp av brandkåren ledde till att föreningen 1972 beslutade att anskaffa en brandspruta med 200 m slang. 1973 fick föreningen brandfogde. Då hölls också den första brandövningen. Då användes också släckningsutrustningen ”på riktigt” för att släcka en markbrand på Lilla Älgö.
Brandsläckningsutrustningen förvarades fram till 1984 i hus invid Ängen, vilket inte använts. Efter några års diskussioner i föreningen om hus eller låda för förvaring av utrustningen fick föreningen en egen brandbod som gåva av en medlem. Boden nedmonterades, flyttades sjövägen runt ön och spikades ihop igen väster om Ängen under en arbetsdag på hösten.
Skrivet hösten 1986
Ulf Sandberg
9. Ordföranden i Stora Älgös tomtägareförening
År Namn Tomt nr
1950 G. Hermansson
1955 Kauko Olbo (mötesordförande) 22
1956-59 Dane Johnsson 21
1959-62 Nils Isaksson 17
1962-63 Harry Ahlsén 31
1963-71 Sven Nylander 23
1971-75 Ulf Sandberg 35
1975-78 Björn Westerlund 25
1978-80 Göran Raspe 48
1980-82 Olle Melin 51
1982-84 Rune Sahlström 52
1984-86 Ulf Sandberg 35
1986-87 Olle Melin 51
1987- Sten Bertling 24