1. \u00c4lg\u00f6 \u2013 Min barndoms skimrande \u00f6, Kerstin Reimers<\/p>\n
2. \u00c4lg\u00f6bor i g\u00e5ngen tid, Kerstin Reimers<\/p>\n
3. Att flytta 1922, Kerstin Reimers<\/p>\n
4. V\u00e4rmd\u00f6dr\u00e4kten, Kerstin Reimers<\/p>\n
5. Ur husf\u00f6rh\u00f6rsl\u00e4ngderna, Erik Hagwall<\/p>\n
6. Den fruktansv\u00e4rda olyckan \u00e5r 1947, tidningsklipp<\/p>\n
7. V\u00e4rmd\u00f6 kyrka – en kort beskrivning<\/p>\n
8. P\u00e5 stora \u00c4lg\u00f6 ett vinterhalv\u00e5r, Dagmar Lindstr\u00f6m<\/p>\n
Jag var barn p\u00e5 1930-talet och v\u00e4xte upp p\u00e5 Bj\u00f6rkviks g\u00e5rd. Far, Eug\u00e9n Liljeqvist, arrenderade bondg\u00e5rden fr\u00e5n 1922-1945.<\/p>\n
Dagens barn kan nog knappast f\u00f6rst\u00e5 hur l\u00e5ngt bort \u00c4lg\u00f6 syntes ligga fr\u00e5n oss p\u00e5 Bj\u00f6rkvik. Man f\u00e4rdades l\u00e5ngsamt fram b\u00e5de till lands och till sj\u00f6ss p\u00e5 den tiden. Man \u00e5kte s\u00e4llan motorb\u00e5t f\u00f6r n\u00f6jes skull. Vi barn fick aldrig lov att anv\u00e4nda motorn i b\u00e5ten, om vi ville ut p\u00e5 sj\u00f6n. Vi fick ro eller stanna p\u00e5 land. Dessutom hade vi n\u00e4stan ingen fritid. Vi m\u00e5ste alltid finnas till hands f\u00f6r att hj\u00e4lpa till med att valla kor, rensa tr\u00e4dg\u00e5rdsland, b\u00e4ra ut mj\u00f6lk och post till sommarg\u00e4ster, g\u00f6ra rent hos djuren, g\u00e5 till handelsboden i Fagerdala och klara av m\u00e5nga andra l\u00e4ttare sysslor.<\/p>\n
S\u00e5 gick barndomens somrar. V\u00e5r badplats l\u00e5g nere vid Strandv\u00e4gen nedanf\u00f6r F\u00f6rlovningsberget just d\u00e4r \u00c4lg\u00f6borna nu har sin brygga. Vi s\u00e5g \u00c4lg\u00f6 ligga l\u00e5ngt d\u00e4r borta i ett gr\u00f6nt skimrande dis, men vi var aldrig d\u00e4r p\u00e5 hela sommaren. Jag hade stor respekt f\u00f6r vattnet och var r\u00e4dd f\u00f6r N\u00e4cken, som skulle komma och ta oss, om vi olovandes gav oss ut p\u00e5 sj\u00f6n. Flytv\u00e4star var n\u00e5got helt ok\u00e4nt f\u00f6r oss, och det var s\u00e5 klart endast av omtanke som de vuxna skr\u00e4mde barnen, s\u00e5 att de skulle h\u00e5lla sig ifr\u00e5n det farliga djupet.<\/p>\n
Mina b\u00e4sta barndomsminnen \u00e4r starkt f\u00f6rankrade till de stora helgerna, s\u00e4rskilt jul och midsommar, d\u00e5 det verkligen var fest i bj\u00e4rt kontrast till den mycket gr\u00e5a vardagen. Men till de finaste dagarna p\u00e5 \u00e5ret r\u00e4knar jag ocks\u00e5 den s\u00f6ndag i maj, d\u00e5 vi varje \u00e5r var en hel dag p\u00e5 \u00c4lg\u00f6. Den h\u00e4r s\u00f6ndagen var n\u00e5got alldeles f\u00f6r sig. Nu skulle f\u00e5ren fraktas \u00f6ver sj\u00f6n till sitt sommarbete p\u00e5 \u00f6n. H\u00e4r skulle de g\u00e5 i frihet hela l\u00e5nga sommaren och \u00e4ta sig feta medan ullen v\u00e4xte i kapp med hullet.<\/p>\n
Att komma till \u00c4lg\u00f6 var f\u00f6r mig som att bes\u00f6ka en helt annan v\u00e4rld. Allt var s\u00e5 or\u00f6rt och gammaldags. P\u00e5 Bj\u00f6rkvik hade vi det modernt efter den tidens m\u00e5ttstock- Telefon, rinnande kallvatten i k\u00f6ket och elektriskt ljus.<\/p>\n
Att stiga ini det lilla torpk\u00f6ket p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 var som att stiga in i en f\u00f6rg\u00e5ngen tid. D\u00f6rr\u00f6ppningen in till b\u00e5de k\u00f6k och rum var s\u00e5 l\u00e5g. Att de vuxna m\u00e5ste b\u00f6ja p\u00e5 ryggen f\u00f6r att inte sl\u00e5 huvudet i taket. F\u00f6ga anande jag d\u00e5, att mina f\u00f6r\u00e4ldrar skulle komma att bo i en lilla stugan, P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt skulle den ocks\u00e5 komma att bli mitt hem, s\u00e5 l\u00e4nge f\u00f6r\u00e4ldrarna bodde d\u00e4r. Inte heller kunde jag ana, att jag sj\u00e4lv en dag skulle ha mitt sommarhem och \u201dmitt smultronst\u00e4lle\u201d p\u00e5 jorden p\u00e5 denna vackra \u00f6.<\/p>\n
N\u00e4r h\u00f6sten kom, i mitten av oktober, v\u00e4ntade oss \u00e5ter en sp\u00e4nnande och rolig dag p\u00e5 \u00c4lg\u00f6. Nu skulle f\u00e5ren h\u00e4mtas hem till Bj\u00f6rkvik. Detta skedde alltid p\u00e5 en s\u00f6ndag, det var den enda dagen n\u00e4r folk var lediga, s\u00e5 att man kunde f\u00e5 m\u00e5nga att hj\u00e4lpa till. N\u00e4r vi sl\u00e4ppte f\u00e5ren i maj var de nyklippta, magra och medtagna av den l\u00e5nga vintern i stallet. Nu var det annorlunda. Ullen hade vuxit sig s\u00e5 tjock igen, att man kunde gr\u00e4va ner h\u00e4nderna djupt i den feta och toviga p\u00e4lsen.<\/p>\n
Nu var det inte alltid lika vackert v\u00e4der som p\u00e5 v\u00e5ren. Det kunde vara b\u00e5de v\u00e5tt och kyligt. F\u00f6rst g\u00e4llde det att s\u00f6ka finna ut p\u00e5 vilken del av \u00f6n f\u00e5ren fanns. Djuren var v\u00e4ln\u00e4rda efter sommarens bete, men de var ocks\u00e5 vilda och skygga. De hade knappast sett m\u00e4nniskor p\u00e5 m\u00e5nga m\u00e5nader. N\u00e4r vi hittat dem, vilket inte var l\u00e4tt, eftersom de f\u00f6rs\u00f6kte g\u00f6mma sig, delade vi upp oss i tv\u00e5 lag. Det ena laget skulloe ta sig bakom f\u00e5ren och b\u00f6rja driva dem mot stora \u00e4ngen och f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 dem att springa l\u00e4ngs \u00f6stra sidan av \u00f6n. Det finns som en naturlig ravin mellan tv\u00e5 bergsknallar p\u00e5 ett st\u00e4lle vid \u00e4ngens norra \u00e4nde. Nedanf\u00f6r den ravinen hade pappa byggt en f\u00e5lla av g\u00e4rdsg\u00e5rdsst\u00f6rar. F\u00f6r att f\u00e5 f\u00e5ren att l\u00f6pa in i ravinen, skulle det andra laget st\u00e5 och hindra dem att springa f\u00f6rbi \u00f6ppningen och mota dem i r\u00e4tt riktning.<\/p>\n
Det h\u00e4r kanske l\u00e5ter enkelt, men det var det inte. F\u00e5ren sprang i vild panik helt andra v\u00e4gar \u00e4n vi t\u00e4nkte, och vi kunde f\u00e5 jaga dem flera g\u00e5nger runt hela \u00f6n, innan \u00e4ntligen den lyckliga stund kom, d\u00e5 djuren likt stora gr\u00e5a dammtussar tumlade nedf\u00f6r branten och var inne i f\u00e5llan.<\/p>\n
Ett stadigt rep bands nu om varje f\u00e5r, s\u00e5 att vi hade n\u00e5got att h\u00e5lla fast djuret med, nu n\u00e4r det motstr\u00e4viga kreaturet skulle baxas och dras ner till bryggan. V\u00e4l nere i b\u00e5ten bands benen ihop, s\u00e5 att ingen skulle komma p\u00e5 id\u00e9n att hoppa i sj\u00f6n. Det blev ett br\u00e4kande och sl\u00e4ngande med huvudena, men till lsut var alla ilastade och sakta, sakta bogserades b\u00e5ten mot Bj\u00f6rkvik.<\/p>\n
F\u00e5ren lugnande sig n\u00e5got, men oron tog ny fart n\u00e4r de lyftes upp p\u00e5 hemmabryggan och benen l\u00f6sgjordes. Nu \u00e5terstod endast de sista 300mmetrarnan upp till ladug\u00e5rden. Jag, som bara var en tunn flickunge p\u00e5 tio-tolv \u00e5r, var m\u00e4kta stolt \u00f6ver att f\u00e5 uppdraget att leda en eller annan mindre tacka. De kraftiga gumsarna r\u00e5dde endast m\u00e4nnen p\u00e5, och ibland blev det en lustiger dans och vild spr\u00e5ngmarsch, en riktig tvekamp mellan man och bagge. Ilsket f\u00f6rs\u00f6kte man skjuta p\u00e5 bakifr\u00e5n, n\u00e4r det trilskna kreaturet satte sig p\u00e5 bakhasorna. I n\u00e4sta sekund fl\u00f6g man som en trasa efter den bortflyende motst\u00e5ndaren.<\/p>\n
Ja, inte kunde jag d\u00e5 t\u00e4nka mig att en liten vacker bit av \u00c4lg\u00f6 skulle vara i min \u00e4go n\u00e4r jag blev vuxen.<\/p>\n
Utvecklingen har g\u00e5tt alltf\u00f6r snabbt f\u00f6r min barndoms skimrande \u00f6. Exploateringen har g\u00e5tt lika h\u00e5rt fram h\u00e4r som p\u00e5 alla andra \u00f6ar. Alla de som kommit till \u00c4lg\u00f6 efter 1960 kan nog knappast f\u00f6rst\u00e5 den k\u00e4nsla av sorg och vemod som griper mig n\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 min barndoms vilda och or\u00f6rda \u00f6.<\/p>\n
2. \u00c4lg\u00f6bor i g\u00e5ngen tid.<\/strong><\/p>\n 1700-talet<\/span><\/p>\n S\u00e4kert har det bott m\u00e4nniskor p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 i flera hundra \u00e5r. Min mamma, Ellen Liljeqvist, f\u00f6dd \u00e5r 1896, har ber\u00e4ttat f\u00f6r mig, att hon h\u00f6rt talas om att tv\u00e5 ungdomar kom till v\u00e5r \u00f6 n\u00e5gon g\u00e5ng p\u00e5 1700-talet f\u00f6r att bos\u00e4tta sig h\u00e4r. \u00d6n var d\u00e5 obebodd.<\/p>\n De fick b\u00f6rja med att f\u00e4lla stora tr\u00e4d, barka och bila stockarna s\u00e5 att de kunde bygga sig en liten stuga att bo i den f\u00f6rsta vintern. Den stora skorstensstocken murades med sin bakugn. Eldstaden gav b\u00e5de ljus och v\u00e4rme. S\u00e5 sm\u00e5ningom bestod bostaden av ett litet k\u00f6k och ett n\u00e5got st\u00f6rre rum.<\/p>\n Detta hus finns \u00e4nnu bevarat, det \u00e4r det st\u00f6rre av de b\u00e5da r\u00f6da husen p\u00e5 torpet. N\u00e5gon g\u00e5ng under v\u00e5rt sekel har huset kl\u00e4tts utv\u00e4ndigt med s\u00e5gande br\u00e4der. Men under det nya virket finns de gamla stockarna kvar i mycket gott skick.<\/p>\n Rummet ligger l\u00e4gre \u00e4n k\u00f6ket. Den delen av huset saknar n\u00e4stan grund. De breda golvtiljorna lades n\u00e4stan direkt p\u00e5 jordne. Golvet \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r vintertid mycket kallt i den lilla stugan. F\u00f6r att f\u00e5 v\u00e4ggarna s\u00e5 t\u00e4ta som m\u00f6jligt, t\u00e4tade man i springorn mellan stockarna med mossa, jord och gamla trasor.<\/p>\n N\u00e4r den \u00f6ppna eldstaden i k\u00f6ket ersattes med enj\u00e4rnspis, murade man igen den vackra bakugnen. N\u00e4r skorstensstocken p\u00e5 1960-talet reparerades, fann man ugen och den togs \u00e5ter fram ur muren.<\/p>\n Northun 1879 \u2013<\/span><\/p>\n De f\u00f6rsta till namnet k\u00e4nda \u00c4lg\u00f6bor, som jag har h\u00f6rt talas om. \u00c4r familjen Northun, som under 1800-talets senare h\u00e4lft \u00e4gde b\u00e5de \u00c4lg\u00f6 och Bj\u00f6rkvik.<\/p>\n Axel Daniel Northun, ensam \u00e4gare till Bj\u00f6rkvik och tillh\u00f6rande \u00f6ar, kom p\u00e5 grund av f\u00f6r mycket supande p\u00e5 obest\u00e5nd, och m\u00e5ste s\u00e4lja allt utom \u00c4lg\u00f6. Det har sagts, att Northun lurades s\u00e4lja f\u00f6r en spottstyver, sedan han bjudits p\u00e5 mycket starka drycker. Det var inte ovanligt att k\u00f6p gjordes upp p\u00e5 s\u00e5 vis p\u00e5 den tiden.<\/p>\n N\u00e4r sonen Tor gifte sig med Frida, ville han f\u00f6rs\u00e5ts ha ett eget hem, och d\u00e5 byggdes den s.k. k\u00e4llarstugan, det \u00e4r det mindre r\u00f6da huset n\u00e4ra sj\u00f6n.<\/p>\n Vi \u00e4r nu inne p\u00e5 1900-talet. H\u00e4r bodde nu tv\u00e5 familjer, som skulle leva av vad jordbruk och fiske kunde ge. Det fanns \u00e5tta tunnland att bruka. Ladug\u00e5rden l\u00e5g strax ovan torpet mot \u00e4ngen till. N\u00e5gra stora stenar kan \u00e4nnu idag tala om var den fanns, det \u00e4r rester av grunden.<\/p>\n T\u00e4ckdiken fr\u00e5n \u00e5krarna mynade ut i Ladviken. D\u00e4r finns ocks\u00e5 resterna av en gammal brunn. Den var f\u00f6rmodligen avsedd enbart f\u00f6r kreaturen. Vad jag vet har aldrig n\u00e5gon anv\u00e4nt brunnen att h\u00e4mta dricksvatten ur. Dess l\u00e4ge i den sanka terr\u00e4ngen gjorde s\u00e4kert vattnet mindre tilltalande.<\/p>\n Northuns h\u00f6ll sig inte med tjur, s\u00e5 n\u00e4r korna skulle bet\u00e4ckas blev det besv\u00e4rligt. Man fick ta dem i b\u00e5t till Bj\u00f6rkvik, s\u00e4r man hade en tjur. Hur k\u00e4ndes det f\u00f6r den tidigare \u00e4garen till g\u00e5rden att st\u00e5 inf\u00f6r den nye \u00e4garen som en fattig fiskearrendator?<\/p>\n Visst var man fattiga. Eftersom det var sv\u00e5rt att f\u00f6rs\u00f6rja de b\u00e5da familjerna, gav sig Tor ut p\u00e5 sj\u00f6n som sj\u00f6man. Han seglade p\u00e5 alla de stora haven jorden runt och blev borta under l\u00e5nga perioder. Under kristiden 1914-1918 hade familjen inget lyse under en hel l\u00e5ng vinter. Man fick klara sig med eldskenet fr\u00e5n brasan i den \u00f6ppna bakugnen. Gl\u00e4djen blev stor, n\u00e4r Tor en dag klev iland p\u00e5 \u00f6n med fotogen i bagaget.<\/p>\n Tor och Frida fick en dotter, Svea. N\u00e4r de gamla Northuns var d\u00f6da, flyttade Tor in i den st\u00f6rre stugan med sin familj.<\/p>\n Olle Rospigg ber\u00e4ttar:<\/span><\/p>\n Om Tor Northun kan man l\u00e4sa i boken: \u201dOlle Rospigg ber\u00e4ttar\u201d, skriven av Werner Olsson, f\u00f6dd och uppvuxen p\u00e5 Tuna g\u00e5rd, W\u00e4rmd\u00f6.<\/p>\n Olle Rospigg tr\u00e4ffade Tor Northun f\u00f6rsta g\u00e5ngen \u00e5r 1905 vid K\u00f6pmantorget i Gamla Stan. S\u00e5 h\u00e4r ber\u00e4ttar han:<\/p>\n Northun var redan d\u00e5 en gammal man, som kunde visa papper p\u00e5 att han seglat p\u00e5 djupvatten i m\u00e5nga \u00e5r. D\u00e5 han h\u00f6rde att jag var fr\u00e5n Tuna p\u00e5 W\u00e4rmd\u00f6 tog han mig under sitt beskydd, ty han var sj\u00e4lv f\u00f6dd p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 i samma socken. Han kunde tala flera spr\u00e5k och han var en riktig gentleman, \u00e4ven om han var lite supig av sig. Han kallades Kinamannen.<\/p>\n En g\u00e5ng ber\u00e4ttade han, hur han i Shanghai hos en sibylla blivit b\u00e5de sp\u00e5dd, kl\u00e5dd och fl\u00e5dd, varefter han kastades i floden.<\/p>\n Visserligen f\u00f6rlorade jag kontakten med denne hj\u00e4lpare och verkligt gode man, men c:a 25 \u00e5r efter denna sv\u00e5ra tid i Stockholm, fick jag reda p\u00e5 att han fanns p\u00e5 ett \u00e5lderdomshem p\u00e5 W\u00e4rmd\u00f6, men n\u00e4r jag kom till honom var han sjuk och n\u00e4stan slut. Vi talade litet, och n\u00e4r jag tackade honom n\u00e4stan gr\u00e4t han. Jag \u00e4r \u00e4nnu tacksam f\u00f6r vad Northun gjorde f\u00f6r mig\u201d, skriver Olle Rospigg.<\/p>\n D\u00e5 Tor blev sjuk efter hj\u00e4rnbl\u00f6dning och hamnade p\u00e5 \u00e5lderdomshemmet f\u00f6rs\u00f6kte Frida bo kvar p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 med sin dotter Svea. Det gick bara ett \u00e5r, sedan m\u00e5ste hon ta plats som hembitr\u00e4de hos kyrkoherde Hedblom p\u00e5 Djur\u00f6. Tor l\u00e5g \u201dslagr\u00f6rd\u201d i 18 l\u00e5nga \u00e5r. Frida dog p\u00e5 ett pension\u00e4rshem i Bj\u00f6rkn\u00e4s.<\/p>\n Bj\u00f6rkvik \u2013 \u00c4lg\u00f6, olika \u00e4gare, samt bakgrunden till fiskearrendet.<\/span><\/p>\n W\u00e4rmd\u00f6 skeppslag har sedan forntiden av administrativa f\u00f6rvaltningssk\u00e4l varit indelat i fj\u00e4rdingar. Bj\u00f6rkvik h\u00f6rde tillsammans med 17 andra g\u00e5rdar till V\u00e4sby fj\u00e4rding.<\/p>\n Bj\u00f6rkvik har s\u00e5 l\u00e5ngt tillbaka som uppgifter finns \u00e4gts av b\u00f6nder fram till 1700-talets b\u00f6rjan. Axel Oxenstierna fick Bj\u00f6rkvik som skattehemman 1638. \u00c5r 1684 h\u00f6ll man syn \u00e5 g\u00e5rden, som d\u00e5 hade f\u00f6ljande hus: mang\u00e5rden med tv\u00e5 stugor (rum), en kammare och f\u00f6rstuga, f\u00e4hus, stall, loge med ett golv, badstu och sj\u00f6bod.<\/p>\n Carl Northun f\u00f6rv\u00e4rvade g\u00e5rden 1819. Han hade vid sin d\u00f6d 1849 ett bo, som nog var det mest v\u00e4lf\u00f6rsedda som dittills f\u00f6rekommit vid Bj\u00f6rkvik. Bland annat fanns ett fortepiano, stor f\u00f6rmaksm\u00f6bel, f\u00f6nster och rullgardiner, allt saker som d\u00e5 f\u00f6r tiden var s\u00e4llsynta p\u00e5 en s\u00e5 liten g\u00e5rd.<\/p>\n Sonen Axel Daniel Northun blev \u00e5r 1874 genom k\u00f6p ensam \u00e4gare till g\u00e5rden. Han s\u00e5lde g\u00e5rden , undantaget \u00f6arna till f. n\u00e4mndemannen Carl Johan Gustaf Plomgren \u00e5t 1879. \u00c5r 1888 var det \u00e5ter dags att s\u00e4lja Bj\u00f6rkvik. Den nye \u00e4garen , byggm\u00e4staren O..J. Haglund, s\u00e5lde redan efter ett \u00e5r g\u00e5rden till handlanden C.F. Rennekamp. Denne s\u00e5lde i sin tur g\u00e5rden 1895 till bruks\u00e4garen Fredrik Vilhelm Tersmeden. Redan \u00e5ret d\u00e4rp\u00e5, \u00e5r 1896, fick tersmeden k\u00f6pa Stora \u00c4lg\u00f6 av A.D. Northun. Northuns arrenderade sedan \u00c4lg\u00f6 som s.k. fiskearrende under m\u00e5nga \u00e5r.<\/p>\n D\u00e5 min pappa tilltr\u00e4dde arrendet \u00e5r 1945, uppr\u00e4ttade ett fiskearrende enligt gammalt m\u00f6nster.<\/p>\n Bj\u00f6rkviks g\u00e5rd bytte \u00e4gare \u00e4nnu en g\u00e5ng, ny \u00e4gare \u00e5r 1905 blev familjen Fohlin. Deras dotter Frida gifte sig med \u00f6verste Knut Dehlin, och nu \u00e4r vi framme vid den tid d\u00e5 min familj bodde p\u00e5 Bj\u00f6rkvik, allts\u00e5 fr\u00e5n 1922 och fram\u00e5t.<\/p>\n Sk\u00e4rg\u00e5rdsliv p\u00e5 1700-talet<\/span><\/p>\n F\u00f6lj med i fantasin tillbaka till 1700-talet och l\u00e5t oss f\u00f6rest\u00e4lla oss hur livet kunde gestalta sig f\u00f6r de tv\u00e5 ungdomarna, som f\u00f6rst tog v\u00e5r \u00f6 till boplats.<\/p>\n \u00c5ren 1771-1772 r\u00e5dde n\u00f6d\u00e5r i sk\u00e4rg\u00e5rden. Det var missv\u00e4xt och str\u00f6mmingsfisket var d\u00e5ligt. Landh\u00f6vdingen skrev i en ber\u00e4ttelse att \u201dallmogen har sv\u00e5rt att f\u00e5 folk, d\u00e5 ungt folk drager till Stockholm\u201d \u00c4ven \u00e5ren 1783 -1784 blev h\u00e5rda. Det var \u201dvargatider\u201d i alla bem\u00e4rkelser. Vargen hade inte varit till st\u00f6rre skada sedan 1680-talet, men nu d\u00f6k den upp p\u00e5 nytt.<\/p>\n 1792 anm\u00e4ldes att odjuren \u00f6kade \u00e5r fr\u00e5n \u00e5r och att de tillfogat lantm\u00e4nnen stor skada. Kanske ylade vargen under m\u00f6rka vintern\u00e4tter utanf\u00f6r den lilla torpstugan h\u00e4r p\u00e5 \u00c4lg\u00f6.<\/p>\n Hur var de h\u00e4r ungdomarna kl\u00e4dda? Ja, mannens vanliga kl\u00e4dedr\u00e4kt vid den h\u00e4r tiden var en gr\u00e5 eller bl\u00e5 vadmalsrock med v\u00e4st och byxor, s\u00e4mskbyxor, randig v\u00e4st, livtr\u00f6ja och livstycke. Kvinnorna bar bl\u00e5 stubb (underkjol) randiga kattuns- (bomulls) eller yllekl\u00e4nningar, violetta eller gr\u00f6na koftor, livstycken av l\u00e4rft (bomull eller lin), f\u00f6rkl\u00e4den och n\u00e5gon g\u00e5ng p\u00e4ls. P\u00e5 huvudet var de olika f\u00e4rgade halsdukar, vita, bl\u00e5 eller rosiga m\u00f6ssor av ylle, damast eller siden. Fotbekl\u00e4dnaden var st\u00f6vlar, men \u00e4ven n\u00e4verskor omn\u00e4mns.<\/p>\n Tj\u00e4nstefolk eller annat gement folk skulle akta sig f\u00f6r att b\u00e4ra siden. En piga i Bj\u00f6rkvik r\u00e5kade illa ut p\u00e5 grund av sin lust att vara fl\u00e4rdfull. Det fanns en s\u00e4rskild \u00f6verfl\u00f6dsf\u00f6rordning fr\u00e5n \u00e5r 1720, som f\u00f6rbj\u00f6d enkelt folk att b\u00e4ra plagg av siden. Denna piga angavs av l\u00e4nsmannen vid tinget 1734, f\u00f6r att hon i kyrkan en s\u00f6ndag burit en m\u00f6ssa av halvsiden. Hon erk\u00e4nde sitt brott, men sa sig ha gjort det av ovetenhet. Hon hade l\u00e5nat m\u00f6ssan av en bondhustru, d\u00e5 hon p\u00e5 palms\u00f6ndagen skulle g\u00e5 till skrift. Hon d\u00f6mdes till 8 dagars f\u00e4ngelse p\u00e5 vatten och br\u00f6d och m\u00f6ssan konfiskerades.<\/p>\n Familjen David Wahlbergs \u00e5r p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 1927-1935<\/span><\/p>\n David Wahlberg, pappa till Karl-Erik Wahlberg p\u00e5 Kungs\u00e4ngen, arrenderade \u00c4lg\u00f6 i \u00e5tta \u00e5r. Davids hustru Viktoria var sv\u00e5rt ansatt av reumatism, och hennes kropp blev f\u00f6rst\u00f6rd av sjukdomen. David sj\u00e4lv hade sv\u00e5rt att g\u00e5 p\u00e5 grund av sin onda h\u00f6ft. Jag minns sj\u00e4lv att jag h\u00f6rde David s\u00e4ga, att b\u00e5de han och hustrun \u00e5dragit sig detta onda p\u00e5 \u00c4lg\u00f6. Han menade att \u00c4lg\u00f6 var en \u00f6, som gav olycka \u00e5t dess bebyggare.<\/p>\n Astrid Englund, f\u00f6dd Wahlberg, ber\u00e4ttar:<\/span><\/p>\n \u201dJag tror vi kom till Elg\u00f6 v\u00e5ren 1027. det \u00e4r nog r\u00e4tt som din mamma s\u00e4ger, att vi arrenderade holmen i \u00e5tta \u00e5r. Vi bodde i Kungs\u00e4ngen p\u00e5 vintern och flyttade \u00f6ver till elg\u00f6 p\u00e5 v\u00e5ren.<\/p>\n Stugan p\u00e5 Kungs\u00e4ngen hade vi uthyrd till familjen Thomasson. P\u00e5 h\u00f6sten flyttade vi tillbaka igen.<\/p>\n Skoltiden h\u00f6st och v\u00e5r d\u00e5 vi bodde p\u00e5 Elg\u00f6 skjutsade pappa mig \u00f6ver sj\u00f6n till Kungs\u00e4ngen. D\u00e4rifr\u00e5n gick min kusin Ingrid Wahlberg och jag till Ramsdalen, d\u00e4r det ocks\u00e5 fanns skolbarn. Vi rodde till Saltar\u00f6 och gick genom skogar och \u00f6ver \u00e4ngar till skola.<\/p>\n Vi handlade f\u00f6r det mesta hos \u00d6stermans p\u00e5 Djur\u00f6, d\u00e4r vi hade v\u00e5r n\u00e4rmaste postadress b\u00e5de sommar och vinter.<\/p>\n Vi hade tv\u00e5 kor, en h\u00e4st samt h\u00f6ns och gris.<\/p>\n Dricksvatten fanns ej p\u00e5 \u00f6n, s\u00e5 vi h\u00e4mtade dricksvatten i en k\u00e4lla i ramsdalen, b\u00e5de \u00e5t oss och \u00e5t sommarg\u00e4sterna. Frida Northun hade nyttjander\u00e4tten till k\u00e4llarstugan, men hon hyrde ut den. Vi fick dock anv\u00e4nda k\u00e4llaren. Vi sj\u00e4lva hade sommarg\u00e4ster i en liten tillbyggnad p\u00e5 den stugan vi bodde i, samt p\u00e5 vinden fr\u00e5n och med andra \u00e5ret.<\/p>\n V\u00e5rt fiskearrende f\u00f6r elg\u00f6 bestod i att tv\u00e5 g\u00e5nger i veckan under sommarm\u00e5naderna l\u00e4mna 2 kg str\u00f6mming + abborre och g\u00e4dda. Min syster Davida och jag fick l\u00e4gga l\u00e5ngrev. Det var d\u00e5ligt med fisk vid Elg\u00f6n, s\u00e5 vi rodde till Bj\u00f6rkviksholmen och lade ut l\u00e5ngreven. G\u00e4dda var sv\u00e5rare att f\u00e5. Pappa \u00e5kte f\u00f6r det mesta och k\u00f6pte dem. Ibland \u00e4nda till Norrhova innan han fick tag p\u00e5 n\u00e5gon g\u00e4dda. <\/p>\n Vi var bekanta med Northuns, och vi var hos dem p\u00e5 julgransplundring, p\u00e5 den tiden de bodde kvar p\u00e5 elg\u00f6. Jag minns en g\u00e5ng n\u00e4r vi lekte \u201dett skepp kommer lastat\u201d. D\u00e4r var en tant, som bara hade tv\u00e5 t\u00e4nder i munnen. N\u00e4r jag fickn\u00e4sduken, som man kastar till varandra, kastade jag till henne. N\u00e4r hon fr\u00e5gade vad skeppet var lastat med, svarade jag l\u00f6st\u00e4nder! Det blev alldeles tyst, s\u00e5 jag f\u00f6rstod att jag sagt n\u00e5got ol\u00e4mpligt.<\/p>\n N\u00e4r Frida blev ensam p\u00e5 Elg\u00f6, tog hon plats som hush\u00e5llerska hos skoll\u00e4raren p\u00e5 Vind\u00f6. Jag vet inte hur l\u00e4nge- sedermera h\u00f6rde jag genom min faster Signe, att hon bodde n\u00e5gonstans i Skuru.<\/p>\n P\u00e5 elg\u00f6 s\u00e5dde vi sedan s\u00e4d, som vi sedan p\u00e5 h\u00f6sten tr\u00f6skade d\u00e4r. Vi satte potatis, men sorkarna tog det mesta, s\u00e5 det blev inte mycket kvar till oss. H\u00f6sk\u00f6rden b\u00e4rgades och lades i ladan, f\u00f6r att p\u00e5 vintern dras \u00f6ver isen till Kungs\u00e4ngen i stora knippor i sparkst\u00f6tting.<\/p>\n Sommaren 1930 var sista sommaren vi bodde p\u00e5 Elg\u00f6n. Karl- Erik hade kommit till v\u00e4rlden. Men arrendet hade vi kvar. Korna fraktades \u00f6ver s\u00e5 snart det blev gr\u00f6nbete, s\u00e5 Davida och jag fick ro morgon och kv\u00e4ll f\u00f6r att mj\u00f6lka korna. N\u00e4stan j\u00e4mt fick vi g\u00e5 och leta r\u00e4tt p\u00e5 dem.<\/p>\n Jag undrar, om vi inte var de sista som odlade och hade riktigt jordbruk p\u00e5 \u00f6n? Mamma hade redan d\u00e5 kronisk ledg\u00e5ngsreumatism, s\u00e5 Davida och jag hade det ganska jobbigt. Men det var ju roligt med sommarg\u00e4sternas barn, som vi lekte med. Den allra f\u00f6rsta sommaren som vi bodde p\u00e5 \u00f6n, gick jag runt holmen och plockade pilsnerkorkar och sydde en simdyna. S\u00e5 jag l\u00e4rde mig simma p\u00e5 Elg\u00f6n.<\/p>\n V\u00e5rt sista \u00e5r p\u00e5 Elg\u00f6n var nog 1934.<\/p>\n Familjen Liljeqvists \u00e5r p\u00e5 \u00c4lg\u00f6, 1945-1960<\/span><\/p>\n Min pappa, Oskar Eug\u00e9n Liljeqvist, 1880-1960, arrenderade Bj\u00f6rkviks g\u00e5rd \u00e5ren 1992-1945. Av \u00e5lderssk\u00e4l avslutade han arrendet av jorden p\u00e5 g\u00e5rden men fortsatte att arrendera \u00c4lg\u00f6 som fiskearrende enligt gammalt m\u00f6nster.<\/p>\n Han flyttade med sin hustru Ellen till \u00f6n, och d\u00e4r bodde de \u00e5ret runt under m\u00e5nga \u00e5r. De b\u00e5da Stockholmsfamiljerna Thomasson och Flodin blev f\u00f6rst\u00e5s inte glada, de fick inte l\u00e4ngre hyra \u00f6n som sommarn\u00f6je. Rune Flodin k\u00f6pte s\u00e5 sm\u00e5ningom en egen tomt, n\u00e4r den nya avstyckningen var klar 1960.<\/p>\n Enligt avtal skulle arrendet f\u00f6r \u00c4lg\u00f6 betalas med fisk till \u00e4garen, \u00f6verste Knut Dehlin och hans barn med familjer, d\u00e5 de under sommaren bodde p\u00e5 g\u00e5rden. Varje onsdag och l\u00f6rdag skulle det levereras 2 kg str\u00f6mming och 2 kg annan fisk, allt som allt 8 kg fisk i veckan. Varje natt lades n\u00e4t och l\u00e5ngrev. Str\u00f6mmingen k\u00f6pte pappa, ibland av Ernfrid Wahlberg, ibland av br\u00f6derna Andersson i Ramsdalen. Det var inte roligt att komma tomh\u00e4nt till den barska finska kokerskan i den stora vita villan. <\/p>\n I en gammal Hush\u00e5lls- kassabok har jag funnit f\u00f6ljande anteckningar:<\/p>\n 2 juni 1 kg str\u00f6mming, en g\u00e4dda<\/p>\n 5 juni 1 kg str\u00f6mming, 7 abborrar<\/p>\n 9 juni 1 kg str\u00f6mming, 12 abborrar<\/p>\n 12 juni 2 kg str\u00f6mming, en g\u00e4dda<\/p>\n 16 juni 2 kg str\u00f6mming, 6 abborrar<\/p>\n 19 juni 2 kg str\u00f6mming, 4 abborrar<\/p>\n 22 juni 2 kg str\u00f6mming, 10 abborrar<\/p>\n 26 juni 1 kg str\u00f6mming, 5 abborrar<\/p>\n 30 juni 2 kg str\u00f6mming, 1 \u00e5l, 1 kg<\/p>\n Den 21 augusti samma \u00e5r levererades 16 str\u00f6mmingar, 2 abborrar, 2 \u00e5lar<\/p>\n Tomtavstyckningen fr\u00e5n \u00e5r 1924 gav arbete p\u00e5 \u00c4lg\u00f6<\/span><\/p>\n De f\u00f6rsta \u00e5ren p\u00e5 \u00c4lg\u00f6, innan pappa blev folkpension\u00e4r, f\u00f6rs\u00f6rjde han sig p\u00e5 diverse byggnadsarbeten p\u00e5 \u00c4lvsala. Av de tomter som avstyckats redan \u00e5r 1924 var endast 5 st s\u00e5lda, alla till fru Isaksson, Stockholm. Hon k\u00f6pte redan \u00e5r 38\/39, och tomtpriser var d\u00e5 Papa beh\u00f6vde inte l\u00e4ngre \u00e5ka fr\u00e5n \u00f6n f\u00f6r att f\u00e5 jobb. Nu fanns det gott om arbete p\u00e5 \u00c4lg\u00f6. Alla ville ha hj\u00e4lp med bodar och bryggor.<\/p>\n Julen 1945<\/span><\/p>\n Pappa stortrivdes p\u00e5 \u00f6n, men mamma led av isoleringen under den m\u00f6rka tiden. Vi hade ingen telefon och pappa var borta hela dagarna. Mamma hade ingen b\u00e5t p\u00e5 \u00f6n d\u00e5, s\u00e5 nog m\u00e5ste hon ha k\u00e4nt sig ensam och avst\u00e4ngd fr\u00e5n v\u00e4rlden. V\u00e5r f\u00f6rsta jul p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 blev inte vad vi hoppats p\u00e5. Jag gl\u00f6mmer aldrig .<\/p>\n P\u00e5 julaftonen insjuknade v\u00e5r lillasyster Maj, 10 \u00e5r, och vi f\u00f6rstod snart att hon m\u00e5ste iv\u00e4g till sjukhus. Pappa \u00e5kte \u00f6ver till Kungs\u00e4ngen och best\u00e4llde sjuktransport. Ernfrid Wahlberg, som hade en stor fiskeb\u00e5t i sj\u00f6n, skjutsade mamma och Maj till Kalvsvik, d\u00e4r en sjukbil h\u00e4mtade dem f\u00f6r vidare f\u00e4rd mot f\u00f6rst distriktsl\u00e4karen i Gustavsberg, och sedan vidare till epidemisjukhuset i Sundbyberg. Vi som var kvar p\u00e5 \u00f6n k\u00e4nde oss sjuka av oro, vi undrade hur mamma och Maj hade det. Maten fick st\u00e5 or\u00f6rd p\u00e5 bordet, n\u00e5gon julst\u00e4mning kunde vi inte k\u00e4nna. Bara vi hade haft en telefon!<\/p>\n Sent p\u00e5 kv\u00e4llen h\u00f6rde vi att en b\u00e5t landades vid bryggan och vi skyndade ut f\u00f6r att se vilka det kunde vara. Det var distriktssk\u00f6terskan i W\u00e4rmd\u00f6 som kom. Hon talade om att Maj hade epidemisk hj\u00e4rnhinneinflammation, s\u00e5 nu skulle hon desinficera v\u00e5r lilla stuga.<\/p>\n I den m\u00f6rka julnatten stod alla v\u00e5ra m\u00f6bler ute p\u00e5 backen i kylan.<\/p>\n \u00d6ver Djur\u00f6 flammade himlen r\u00f6d och vi anande att det brann n\u00e5gonstans. P\u00e5 juldagen rodde jag och min syster Ulla \u00f6ver till Bj\u00f6rkvik och d\u00e4r kunde vi ringa och f\u00e5 reda p\u00e5 hur Maj m\u00e5dde. Vi fick ocks\u00e5 veta att en gammal man, Kalle Wahlgren, brunnit inne i sitt hus vid Djur\u00f6viken denna dystra natt.<\/p>\n P\u00e5 annandagen insjuknade jag sj\u00e4lv i samma symptom som Maj hade, men nu ville varken Ernfrid eller sjukbilen k\u00f6ra, alla var r\u00e4dda f\u00f6r att bli smittade. Men den sn\u00e4lla farbror David sa inte nej. Jag minns att jag l\u00e5g feberhet och med en fruktansv\u00e4rd huvudv\u00e4rk p\u00e5 en gammal madrass i Davids \u00f6ppna b\u00e5t. Det var kallt och isen h\u00f6ll p\u00e5 att l\u00e4gga. Vid Kalvsvik m\u00f6tte ambulansen. Vi l\u00e5g \u00f6ver en m\u00e5nad p\u00e5 sjukhuset, men vi tillfrisknade b\u00e5da tack vare den nya medicinen sulfa, och n\u00e4r mamma och pappa kunde skjutsa hem oss \u00f6ver isen p\u00e5 varsin spark var de s\u00e4kert tacksamma att f\u00e5 hem sina flickor Efter den dramatiska julhelgen skaffade pappa s\u00e5 sm\u00e5ningom telefon till \u00f6n.<\/p>\n \u00c5ren 1945-1947<\/span><\/p>\n De f\u00f6rsta tv\u00e5 \u00e5ren p\u00e5 \u00f6n innan pappa blev folkpension\u00e4r, som man d\u00e5 blev vid 67 \u00e5rs \u00e5lder, m\u00e5ste han arbeta p\u00e5 fastlandet f\u00f6r sin f\u00f6rs\u00f6rjning. Det blev diverse byggnadsarbeten p\u00e5 \u00c4lvsala och Fagerdala. Mamma gick ensam p\u00e5 \u00f6n och dagarna blev l\u00e5nga. En s\u00e5dan m\u00f6rk h\u00f6stkv\u00e4ll steg en n\u00e5got orakad, grovvuxen man in genom k\u00f6ksd\u00f6rren. Mamma blev f\u00f6rst r\u00e4dd, men det visade sig vara en mycket glad och trevlig karl, som sedan blev en god v\u00e4n till familjen. Han hette Wallin och hade just k\u00f6pt sig en tomt och stuga p\u00e5 \u00f6n. \u201d\u00c4r frun alldeles ensam h\u00e4r p\u00e5 dagarna?\u201d fr\u00e5gade han f\u00f6rv\u00e5nat. \u201dDet skulle min fru aldrig g\u00e5 med p\u00e5.\u201d<\/p>\n Pappas sump<\/span><\/p>\n Mamma var s\u00e4kert sjuk av oro m\u00e5nga g\u00e5nger d\u00e5 pappa trotsade alla v\u00e4der och vinda och tog sig \u00f6ver sj\u00f6n i sin egenh\u00e4ndigt byggda b\u00e5t.<\/p>\n Vi kallade den bara Sumpen, eftersom den hade en inbyggd fiskesump i aktern. Den var platt och bred, svarttj\u00e4rad, och s\u00e5g inte mycket ut f\u00f6r v\u00e4rlden. Men konstruktionen m\u00e5ste ha varit ett resultat av mycken erfarenhet av hur b\u00e5tar uppf\u00f6r sig i oroliga vatten, f\u00f6r den f\u00f6ljde v\u00e5gornas g\u00e5ng p\u00e5 ett helt suver\u00e4nt s\u00e4tt. Den verkade vara en organisk enhet av det hav den vilade i. Fr\u00e5n stranden s\u00e5g man den f\u00f6rsvinna ned i v\u00e5gdalarna, men efter n\u00e5gra l\u00e5nga sekunder d\u00f6k den upp igen och syntes rida p\u00e5 v\u00e5gkammen. Sumpen var f\u00f6rsedd med en inombordsmotor av m\u00e4rket Solo. Den startades p\u00e5 bensin, och skulle ha b\u00e5de en och tv\u00e5 \u201dnubbar\u201d, dessutom skulle den \u201dsucka\u201d f\u00f6rst, sen. Om man hade tur, kom det h\u00e4rliga knattret d\u00e5 den startade. Sedan slog man om och k\u00f6rde p\u00e5 fotogen. M\u00e5nga g\u00e5nger v\u00e4grade den dock, s\u00e5 jag har rott till Saltar\u00f6 mer \u00e4n en g\u00e5ng f\u00f6r att h\u00e4mta mina syskon.<\/p>\n Att hush\u00e5lla p\u00e5 \u00c4lg\u00f6<\/span><\/p>\n Som diversearbetaren hade pappa 1 kr i timmen. 1947 fick han sin f\u00f6rsta folkpension, 83 kr i m\u00e5naden. Som j\u00e4mf\u00f6relse kan n\u00e4mnas att en pilsner d\u00e5 kostade 45 \u00f6re, en liter mj\u00f6lk 48 \u00f6re och en kv\u00e4llstidning 25 \u00f6re. Sista krigs\u00e5ret 1945 var det mesta ransonerat. Tilldelningen av fotogen var 3 liter per \u00e5r. D\u00e4rf\u00f6r m\u00e5ste man anv\u00e4nda karbidlampa, en osande, sv\u00e5rsk\u00f6tt tingest. Primuslyktan som sedan fick ers\u00e4tta karbiden, var mycket trevligare. Den susade s\u00e5 hemtrevligt, Den gav b\u00e5de ljus och v\u00e4rme. N\u00e4r pappa \u00e5r 1950 fyllde 70 \u00e5r, uppvaktades han av tomt\u00e4garna med ett gasolk\u00f6k och en gasollampa att h\u00e4nga i taket.<\/p>\n En kvarts gris, som konserverades och saltades. Gr\u00f6nsaker, svamp och frukt konserverades, och en stor stengodskruka plockades full med f\u00e4rska \u00e4gg. D\u00e4r l\u00e5g de neds\u00e4nkta i en konserveringsv\u00e4tska som kallades \u201dvattenglas\u201d. I k\u00e4llaren f\u00f6rvarades ocks\u00e5 en tina salt sill och en tunna saltad str\u00f6mming. Torrmj\u00f6lk och ett litet f\u00f6rr\u00e5d med konserver k\u00f6ptes in.<\/p>\n Att komma till fastlandet<\/span><\/p>\n Det h\u00e4nde att maten tog slut, och v\u00e4rst var det nog att vara utan mj\u00f6lk, men f\u00f6r pappa, som var en inbiten pipr\u00f6kare, blev det v\u00e4rst om tobaken sinade. Ibland fick de \u201dvr\u00e5nga\u201d sig fram genom den tunna isen f\u00f6r att n\u00e5 fastlandet. Djup sn\u00f6, storm och stark kyla kunde ocks\u00e5 vara sv\u00e5ra hinder f\u00f6r de gamla. Men p\u00e5 den tiden brydde man sig nog mer om varandra och det fanns alltid v\u00e4nner p\u00e5 fastlandet som undrade hur det stod till ute p\u00e5 \u00f6n. En besv\u00e4rlig vinter kom Paul S\u00f6derberg fr\u00e5n Slangudden \u00f6ver med \u00e4gg och mj\u00f6lk. Han hade g\u00e5tt \u00f6ver den igenfrusna r\u00e4nnan p\u00e5 \u00c4lg\u00f6fj\u00e4rden och hans husf\u00f6rest\u00e5ndarinna, fr\u00f6ken Schoultz, stod vakt vid r\u00e4nnan ifall det skulle komma en b\u00e5t och bryta upp isen igen. Pau var orolig och v\u00e5gade inte stanna m\u00e5nga minuter, han m\u00e5ste hinna f\u00f6re b\u00e5ten. F\u00f6r \u00f6vrigt var det d\u00e5 som nu, att isr\u00e4nna inte fick brytas fr\u00e5n jan. – april.<\/p>\n Ett annat \u00e5r var det ovanligt d\u00e5lig is. Tv\u00e5 sn\u00e4lla m\u00e4n fr\u00e5n Djur\u00f6 hade varje \u00e5r brukat skida \u00f6ver isen med matpaket till mamma och pappa. Det var Folke Karlsson och B\u00e4ckstr\u00f6m, som var anst\u00e4lld i \u00d6stermans aff\u00e4r. Vid Svartklippan var isen mycket svag. B\u00e4ckstr\u00f6m \u00e5kte obekymrat p\u00e5. \u201dStanna, vi m\u00e5ste test\u2026\u201d ropade Folke. \u201d\u00c4h, det h\u00f6ll ju f\u00f6rra \u00e5ret\u201d fick han till svar.<\/p>\n Under min gymnasietid i Sigtuna var jag alltid mycket orolig f\u00f6r att vi syskon inte skulle komma hem till \u00c4lg\u00f6 till julen, och f\u00e5 fira helg tillsammans. Skulle det finnas \u00f6ppet vatten, eller skulle det varken b\u00e4ra eller brista? Ett besv\u00e4rligt \u00e5r l\u00e5g isen tunn n\u00e4stan runt hela \u00f6n. Jag fick d\u00e5 \u00e5ka buss fr\u00e5n Stockholm till Fagerdala, d\u00e4r en sn\u00e4ll bonddr\u00e4ng h\u00e4mtade mig med h\u00e4st och vagn. Han k\u00f6rde mig ned till Bulland\u00f6 Herrg\u00e5rd och d\u00e4rifr\u00e5n rodde han mig genom de \u00f6ppna str\u00e5k som fanns till s\u00f6dra udden p\u00e5 \u00c4lg\u00f6. Det var kallt och ruggigt. B\u00e5tens s\u00e4ten var frostiga i den r\u00e5a luften, det var alldeles vindstilla och s\u00e5 tyst att endast knirket fr\u00e5n \u00e5rtagen st\u00f6rde en natur som g\u00e5tt in i vinters\u00f6mn. Fr\u00e5n s\u00f6dra udden gick jag sedna \u00f6ver bergen med min tunga resv\u00e4ska medan m\u00f6rkret f\u00f6ll. Jag hade startat fr\u00e5n Sigtuna p\u00e5 morgonen och nog k\u00e4ndes det varmt och v\u00e4lkomnande att se det glimta av ljus ur den k\u00e4ra stugan.<\/p>\n Lika om\u00f6jligt kunde det vara att komma fr\u00e5n \u00f6n, n\u00e4r lovet var slut. Ett \u00e5r hade pappa f\u00f6r s\u00e4kerhets skull lagt en roddb\u00e5t vid norra udden. D\u00e4rifr\u00e5n rodde han mig till kalvsviks udd. L\u00e4ngre kom vi inte p\u00e5 grund av isen. D\u00e5 fick jag kliva ur det gick, och sedan kl\u00e4ttra \u00f6ver bergen i sn\u00f6 och halka b\u00e4st det gick. Vid Kalvsviks brygga v\u00e4ntade bussen. Kanske \u00e4r det alla dessa minnen av strapatser vi utsatts f\u00f6r som binder mig s\u00e5 h\u00e5rt till denna \u00f6 och som g\u00f6r att jag \u00e4lskar den s\u00e5 innerligt. <\/span><\/p>\n <\/span>Julotta i W\u00e4rmd\u00f6 kyrka<\/span><\/p>\n Mina systrar och jag ville g\u00e4rna f\u00f6rs\u00f6ka forts\u00e4tta med traditionen att \u00e5ka till julotta i W\u00e4rmd\u00f6 kyrka, \u00e4ven sedan familjen flyttat till \u00c4lg\u00f6. Ett par \u00e5r lyckades vi verkligen ta oss dit. Men det var ett kallt och m\u00f6rkt \u00e4ventyr. Huttrande, efter ett par timmars s\u00f6mn p\u00e5 julnatten, rodde vi \u00f6ver sj\u00f6n i becksvart m\u00f6rker vid halvfemtiden p\u00e5 juldagens morgon. Fr\u00e5n Kungs\u00e4ngen f\u00f6ljde vi den smala stigen genom skogen, som var om m\u00f6jligt \u00e4nnu svartare \u00e4n vattnet. N\u00e4r vi kom fram till Sk\u00e4rmar\u00f6 blev det lite l\u00e4ttare att g\u00e5, f\u00f6r h\u00e4r kunde vi f\u00f6lja den lilla k\u00f6rv\u00e4gen mot Saltar\u00f6. Det var inte m\u00e5nga hus efter v\u00e4gen d\u00e5, men h\u00e4r och d\u00e4r kunde det glimma av ljus. Kyrkbussen gick kl 6.00 fr\u00e5n Saltar\u00f6, och d\u00e5 var det inte m\u00e5nga ombord. Men bussen \u00e5kte f\u00f6rst till Fagerdala, innan f\u00e4rden gick vidare mot kyrkan. Till slut var bussen fullsatt. Alla h\u00e4lsade p\u00e5 varandra och det var en h\u00e4rlig , varm st\u00e4mning.<\/p>\n Jag brukade sitta och titta p\u00e5 vad folk hade f\u00f6r nya kl\u00e4der p\u00e5 sig, man kunde precis se vad de hade f\u00e5tt i julklapp. Om man sj\u00e4lv hade f\u00e5tt n\u00e5got nytt, k\u00e4ndes det extra festligt. N\u00e4r bussen var n\u00e4stan framme och den k\u00f6rde nedf\u00f6r den sista backen m\u00f6tte oss synen av hundratals glimmande ljus fr\u00e5n alla gravarna p\u00e5 kyrkog\u00e5rden. Att t\u00e4nda ljus p\u00e5 gravarna p\u00e5 julottemorgonen \u00e4r en mycket gammal sed i W\u00e4rmd\u00f6 f\u00f6rsamling. Det s\u00e5g s\u00e5 vackert ut , och n\u00e4r sen orgeln brusade ut i \u201dVAR H\u00c4LSAD SK\u00d6NA MORGONSTUND\u201d, d\u00e5 k\u00e4nde jag att det var m\u00f6dan v\u00e4rt att komma till den gamla medeltidskyrkan.<\/p>\n Innan vi kom hem igen till \u00f6n p\u00e5 juldagen, kunde klockan p\u00e5 passerat tolv och ett. Vi blev alltid inbjudna p\u00e5 kyrkkaffe n\u00e5gonstans efter v\u00e4gen.<\/p>\n Att h\u00e5lla varmt i stugan<\/span><\/p>\n Att bo p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 \u00e5ret runt var p\u00e5 50- och 60-talet mycket primitivt och omodernt. Det var sv\u00e5rt att h\u00e5lla kylan ute fr\u00e5n den lila stugan p\u00e5 vintern. Man fick h\u00e5lla elden i k\u00f6ksspisen s\u00e5 l\u00e4nge som m\u00f6jligt p\u00e5 natten. I rummet bredvid k\u00f6ket eldade pappa med koks i en t\u00e4ljstenskamin. Sovrummet p\u00e5 \u00f6vre botten uppv\u00e4rmdes med brasor i en j\u00e4rnkamin. P\u00e5 morgonen hade elden brunnit ut f\u00f6r l\u00e4ngesedan. D\u00e5 var det iskallt men pappa brukade komma upp och t\u00e4nda i kaminen p\u00e5 nytt. Vi gick inte upp f\u00f6rr\u00e4n det k\u00e4ndes n\u00e5got s\u00e5 n\u00e4r dr\u00e4gligt. Det b\u00e4sta st\u00e4llet var k\u00f6ket, d\u00e4r var det alltid varmt och trivsamt.<\/p>\n Vi hade ett stort fotogenelement, men det osade och sotade ner, s\u00e5 vi f\u00f6rs\u00f6kte undvika att anv\u00e4nda det. Man vaknade alltid med tungt huvud efter en natt tillsammans med fotogenelementet.<\/p>\n Fester<\/span><\/p>\n Den stora f\u00f6rvandlingen till ett modernt liv p\u00e5 \u00c4lg\u00f6 kom med elektriciteten. F\u00f6re dess fick vi klara matlagningen p\u00e5 vedspisar, fotogen- eller gasolk\u00f6k. Den som ville ha kylsk\u00e5p, fick driva det med fotogen eller gasol. Det var ocks\u00e5 likadant med lyset: fotogen, gasol eller levande ljus.<\/p>\n I v\u00e5r stora jordk\u00e4llare h\u00f6ll sig temperaturen l\u00e5g \u00e4ven under de varmaste sommardagar, mat och dryck f\u00f6rvarades svalt d\u00e4r och h\u00f6ll sig f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt bra. Men \u00e4nd\u00e5 har jag m\u00e5nga g\u00e5nger undrat \u00f6ver hur mamma kunde ordna dessa fantastiska fester som vi hade mitt i r\u00f6tm\u00e5nadstid, d\u00e5 pappa fyllde 70 och 75 \u00e5r. Borden dignade av mat och dryck, g\u00e4sterna var m\u00e5nga, s\u00e4ker 40-50 personer. Goda v\u00e4nner ordnade h\u00e4rlig musik, dragspel, fiol, gitarr och bas. Vi dansade p\u00e5 gr\u00e4set under bj\u00f6rkar och tallar tills morgonen grydde.<\/p>\n Br\u00f6llop<\/span><\/p>\n Sj\u00e4lv stod jag brud i W\u00e4rmd\u00f6 kyrka, och efter vigseln \u00e5kte hela br\u00f6llopsf\u00f6ljet i pappas stora \u00f6ppna motorb\u00e5t genom vasskanalerna och ut p\u00e5 fj\u00e4rdarna f\u00f6r att landa vid den enkla lila bryggan nedanf\u00f6r torpet. Bryggan var l\u00f6vad med dubbla rader unga bj\u00f6rkar och d\u00e4r tog v\u00e5r spelman, \u00c5ke Sandin, emot oss med musik. Br\u00f6llopsmiddagen stod dukad under den stora eken.<\/p>\n Den gamla eken<\/span><\/p>\n Ja, vad allt skulle inte den m\u00e5nghundra\u00e5riga eken kunna ber\u00e4tta f\u00f6r oss om forna tiders \u00c4lg\u00f6bor. Den har st\u00e5tt d\u00e4r l\u00e5ngt innan m\u00e4nniskorna valde \u00f6n som boplats. Mitt vackraste minne av min pappa h\u00f6r ihop med den stora eken. Varma sommardagar la han sig ofta att sova p\u00e5 gr\u00e4set mellan de stora r\u00f6tterna. Den gamle gr\u00e5h\u00e5rige mannen, som hela sitt liv levt i samklang med naturen, vilade s\u00e5 tryggt i tr\u00e4dets famn. Jag tar ofta fram den minnesbilden, den \u00e4r fylld av ro och stillhet.<\/p>\n 50-talet och alla de nya tomt\u00e4garna<\/span><\/p>\n Att komma till och fr\u00e5n \u00f6n p\u00e5 50-talet var ett problem f\u00f6r de flesta tomt\u00e4garna. Man \u00e5kte inte med egna b\u00e5tar av olika orsaker. M\u00e5nga var inte vana vid sj\u00f6n, den f\u00f6rsta b\u00e5ten var oftast en liten roddb\u00e5t med en aktersnurra p\u00e5 n\u00e5gra h\u00e4stkrafter, och dessutom hade \u00c4lg\u00f6borna bara en mycket liten brygga vid Saltar\u00f6. D\u00e4r kunde man knappast ligga f\u00f6rt\u00f6jd hela veckan. N\u00e5gon v\u00e4g ned till Kungs\u00e4ngen fanns ju inte d\u00e5., landsv\u00e4gen slutade vid Sk\u00e4rmar\u00f6 g\u00e5rd. Vid Saltar\u00f6 strand fanns m\u00f6jlighet att parkera n\u00e5gra bilar, och det var bara ett f\u00e5tal som \u00e4gde bil. De allra flesta kom med buss fr\u00e5n huvudstaden. P\u00e5 50-talet arbetade s\u00e5 gott som alla halva l\u00f6rdagen, likas\u00e5 gick man i skolan \u00e4ven p\u00e5 l\u00f6rdagarna. Helgen blev s\u00e5 kort och intensiv. Bussarna var alltid fullsatta och vi som var unga fick n\u00e4stan alltid st\u00e5 hela v\u00e4gen. \u00c4ven semestern var kort, fjorton dagar, s\u00e5 de sm\u00e5 stugorna fick st\u00e5 tomma l\u00e5nga perioder. Det var inte alls som nu, d\u00e5 vi lever en stor del av v\u00e5r fritid i v\u00e5ra \u00e5retrunthus. D\u00e4rf\u00f6r gjorde det inte s\u00e5 mycket att standarden var l\u00e5g och att allt var s\u00e5 omodernt.<\/p>\n Pappa hade av kyrkoherde Sven Hellqvist i W\u00e4rmd\u00f6 k\u00f6pt en stor \u00f6ppen motorb\u00e5t som kunde ta \u00f6ver 20 passagerare. Kyrkoherden hade varit sj\u00f6manspr\u00e4st i Danzig under andra v\u00e4rldskriget och hade med den h\u00e4r b\u00e5ten k\u00f6rt flyktingar \u00f6ver \u00d6stersj\u00f6n. S\u00e5 det var en sj\u00f6duglig b\u00e5t, som pappa hade k\u00f6pt f\u00f6r den stora summan 2500 kr.<\/p>\n Pappa h\u00e4mtade efter \u00f6verenskommelse vid Saltar\u00f6bryggan och k\u00f6rde sedan runt \u00f6n, var och en sl\u00e4pptes av vid sin brygga. Man betalade 1 kr per person f\u00f6r turen, var man ensam fick man betala n\u00e5got mera. P\u00e5 s\u00f6ndagskv\u00e4llarna n\u00e4r alla skulle hem till stan igen, var packningen mindre tung. D\u00e5 kom alla g\u00e5ende till v\u00e5r brygga f\u00f6r gemensam avf\u00e4rd. Vi barn i familjen tyckte det var roligt att hj\u00e4lpa pappa med k\u00f6rningarna. Men jag var nog lite r\u00e4dd f\u00f6r att g\u00e5 p\u00e5 n\u00e5gon sten vid den grunda delen p\u00e5 sydsidan av \u00f6n.<\/p>\n Hos Ellen och Eugen kunde alla f\u00e5 hj\u00e4lp<\/span><\/p>\n Mamma och pappa, Ellen och Eugen Liljeqvist tyckte om att hj\u00e4lpa de nya \u00f6borna till r\u00e4tta, m\u00e5nga var ganska ovana vid sk\u00e4rg\u00e5rdsliv och beh\u00f6vde f\u00e5 r\u00e5d i allahanda fr\u00e5gor. Torpet blev den trygga sociala tr\u00e4ffpunkt d\u00e4r de flesta problem kunde f\u00e5 sin l\u00f6sning. D\u00e4r fanns \u00f6ns enda telefon, d\u00e4r kunde man l\u00e4mna en ink\u00f6pslista p\u00e5 de matvaror man beh\u00f6vde och d\u00e4r kunde man ocks\u00e5 f\u00e5 l\u00e5na verktyg och annat som man sj\u00e4lv inte \u00e4gde. En liten kaffestund p\u00e5 verandan med Ellens goda nybakta bullar var n\u00e5got som alla uppskattade, och f\u00f6r mamma och pappa betydde detta att deras isolering br\u00f6ts under den korta sommaren.<\/p>\n Genom Liljeqvist kunde man rekvirera \u00f6l och l\u00e4sk, som f\u00f6rvarades i jordk\u00e4llaren och kunde inhandlas n\u00e4r som helst. Ett par \u00e5r kunde man ocks\u00e5 hos Liljeqvist k\u00f6pa sin kv\u00e4llstidning som levererades till torpets brygga. Men den f\u00f6rs\u00e4ljningen gick s\u00e5 d\u00e5ligt att den snart upph\u00f6rde. Enligt en gammal ordersedel fr\u00e5n den 19\/7 1954 s\u00e5ldes f\u00f6ljande exemplar:<\/p>\n m\u00e5nd 19 3 ex<\/p>\n tis. 20 4 ex tors. 22 2 ex<\/p>\n fred. 23 1 ex<\/p>\n l\u00f6rd. 24 4 ex<\/p>\n s\u00f6nd. 25 7 ex<\/p>\n Varje vecka fick Ellen in notor av familjer p\u00e5 \u00f6n. Varorna best\u00e4lldes per telefon fr\u00e5n Fagerdala lanthandel. F\u00f6rsta \u00e5ret k\u00f6rde handelsman Gustaf Nylander ner varorna till Bj\u00f6rkviks g\u00e5rds brygga, d\u00e4r pappa h\u00e4mtade dem. Men de unga familjerna Dehlin tyckte att den trafiken en g\u00e5ng i veckan var st\u00f6rande f\u00f6r dem, s\u00e5 \u00e5ret d\u00e4rp\u00e5 fick pappa k\u00f6ra den betydligt l\u00e4ngre sj\u00f6v\u00e4gen till Fagerdala brygga f\u00f6r att h\u00e4mta matvarorna. F\u00f6r transporten tog pappa 1 kr\/ familj. F\u00f6r en krona kunde man ocks\u00e5 f\u00e5 f\u00f6lja med till \u00d6stermans p\u00e5 djur\u00f6, n\u00e4r man beh\u00f6vde handla.<\/p>\n H\u00e4r ett prov p\u00e5 en nota fr\u00e5n 50-talet:<\/p>\n 2 kg Husman spisbr\u00f6d 2.60 kr<\/p>\n 5 kg vetemj\u00f6l 5.06 kr<\/p>\n 1 kg margarin 3.85 kr<\/p>\n 2 hush\u00e5llsrullar 1.30 kr<\/p>\n 1 l mj\u00f6lk 0.48 kr<\/p>\n 2 kg potatis 0.80 kr<\/p>\n 1 Veckorevyn 0.45 kr<\/p>\n En epok i \u00c4lg\u00f6s historia avslutas <\/span><\/p>\n De sista \u00e5ren som Eugen levde, kunde han och Ellen inte l\u00e4ngre klara av vintrarna p\u00e5 \u00f6n. Papps h\u00e4lsa var vacklande, hans hj\u00e4rta var d\u00e5ligt och han led sv\u00e5rt av astma. De fick d\u00e5 hyra in sig p\u00e5 Kungs\u00e4ngen hos David, Viktoria och Karl-Erik Wahlberg. De bodde i det r\u00f6da, h\u00f6ga och smala huset vid sj\u00f6n. Familjen Wahlberg bodde sj\u00e4lva p\u00e5 nedre botten, mamma och pappa i den \u00f6vre delen. David och Karl-Erik s\u00e5g till att mamma hade torr ved att t\u00e4nda i spisen med. Mamma i sin tur hj\u00e4lpte dem med bakning och st\u00e4dning.<\/p>\n Pappa dog i sin b\u00e5t den 16 juni 1960, tre veckor f\u00f6re sin 80-\u00e5rsdaag. Hans d\u00f6d innebar inte bara slutet p\u00e5 hans l\u00e5nga sk\u00e4rg\u00e5rdsliv, d\u00e4rmed avslutades ocks\u00e5 en epok i \u00c4lg\u00f6s historia.<\/p>\n Efter 1960 gjorde den moderna tiden sitt int\u00e5g i och med att elektriciteten kom till \u00f6n. Utvecklingen tog snabba kliv mot fullt modern k\u00f6ksutrustning, vatten ur kran inne, b\u00e5de kallt och varmt, eleganta inredningar, snabba b\u00e5tar. Sommarstugan blev ett \u00e5retrunthus.<\/p>\n Vi vann mycket i bekv\u00e4mlighet, men vad vi f\u00f6rlorade kan bara den f\u00f6rst\u00e5 som var med fr\u00e5n b\u00f6rjan.<\/p>\n 8. P\u00e5 Stora \u00c4lg\u00f6 ett vinterhalv\u00e5r<\/strong><\/p>\n Redan ink\u00f6ps\u00e5ret t\u00e4nkte jag, att jag s\u00e5 sm\u00e5ningom skulle f\u00f6rs\u00f6ka bo h\u00e4r en vinter. S\u00e5 efter femton \u00e5r 1985-1986. passade det bra att leva i \u201dsplendid isolation\u201d men med min k\u00e4ra helvita katt \u201dPatrik\u201d.<\/p>\n Vi hade f\u00e5tt Wille corner, d\u00e4r dricksvatten kunde h\u00e4mtas under vintertid. Jag hade ocks\u00e5 eget hush\u00e5llsvatten i kran inomhus fr\u00e5n min egen brunn.<\/p>\n Min id\u00e9 att stanna kvar h\u00f6ll jag hemlig f\u00f6r alla andra fastighets\u00e4gare p\u00e5 \u00f6n. Vid avsl\u00f6jandet av planerna f\u00f6r n\u00e4rst\u00e5ende och v\u00e4nner i Stockholm fick jag h\u00f6ra ytterligheter, som att jag inte var riktigt klok eller att jag kunde bli ihj\u00e4lslagen i stugan.<\/p>\n Men med en god portion sj\u00e4lvf\u00f6rtroende och insikt om att kunna klara av en del strapatser, s\u00e5g jag fram emot isoleringen. Att f\u00e5 \u00e4gna varje minut \u00e5t mig sj\u00e4lv och det som f\u00f6ll mig in\u2026<\/p>\n Under f\u00f6rberedelsen hade jag \u201dminneslistor\u201d och antecknade allteftersom jag kom p\u00e5 n\u00e5gonting i matv\u00e4g eller annat som kunde beh\u00f6vas under en femm\u00e5nadersperiod.<\/p>\n Jag hade exempelvis lager av egna \u00c4lg\u00f6produkter, s\u00e5som potatis, mor\u00f6tter, r\u00f6dbetor och gul l\u00f6k, djupfryst persilja, dill, gr\u00e4sl\u00f6k, mangold och gr\u00f6nk\u00e5l samt socker\u00e4rtor och m\u00e5nga portioner svart och r\u00f6da vinb\u00e4r. Alla dessa biodynamiskt odlade livsmedel skulle ge ett fint bidrag av bl.a. vitaminer och mineral\u00e4mnen.<\/p>\n Sista b\u00e5tf\u00e4rden p\u00e5 \u00c4lg\u00f6fj\u00e4rden blev den 5:e december. Daen efter kom ett fruktansv\u00e4rt sn\u00f6ov\u00e4der med snabbt halvmeterh\u00f6ga sn\u00f6drivor. Det stormade s\u00e5 oerh\u00f6rt, att man helt enkelt ville tacka gud f\u00f6r att taken h\u00f6ll sig p\u00e5 plats! F\u00f6ljande dag var det tovl grader kallat och den 8:e december l\u00e5g hela fj\u00e4rden isbelagd. (Det hade inte h\u00e4nt p\u00e5 elva \u00e5r att isen l\u00e5g i december.)<\/p>\n N\u00e4r jag d\u00e5 stod ensam vid stranden, klack det till i hj\u00e4rtat; nu var jag verkligen isolerad p\u00e5 allvar. Jag k\u00e4nde att den allra b\u00e4sta tryggheten f\u00f6r mig var extra nycklar tillg\u00e4ngliga utomhus, ifall jag vid n\u00e5got tillf\u00e4lle skulle r\u00e5ka l\u00e5sa mig ute, om jag gl\u00f6mde att regla upp ett patentl\u00e5s och d\u00f6rren bl\u00e5ste igen t.ex. Min ena syster och jag hade kommit \u00f6verens om att ha telefonkontakt regelbundet. Fick hon inte svar kv\u00e4llstid kunde sannolikt n\u00e5got ha h\u00e4nt.<\/p>\n Elstr\u00f6mmen var borta i omg\u00e5ngar sammanlagt flera timmar en dag i b\u00f6rjan, det h\u00e4nde sedan bara en kort stund en enda g\u00e5ng till p\u00e5 hela vintern. Men jag var f\u00f6rberedd med en gasollampa, stearinljus, ficklampor, batteriradio, gasolspis, en trettioliters gasoltub plus fotogenlampor och primusk\u00f6k!<\/p>\n \u201dDan f\u00f6re dan\u201d br\u00f6t sig en stor tankb\u00e5t f\u00f6rbi p\u00e5 \u00c4lg\u00f6fj\u00e4rden. P\u00e5 julafton tog jag en promenad \u00f6ver \u00f6n till g\u00e4ddviksbryggan. En julstj\u00e4rna h\u00e4ngde i fru Jonssons f\u00f6nster, men det lyste inte i n\u00e5gon stuga som jag kunde se.<\/p>\n D\u00e5 det blev kolsvart ute p\u00e5 kv\u00e4llen, k\u00e4ndes det sk\u00f6nt att i tid dra ner rullgardinerna. Kors och tv\u00e4rs \u00f6verallt p\u00e5 sn\u00f6n var det sp\u00e5r av r\u00e4v, hare och r\u00e5djur. P\u00e5 n\u00e4tterna kunde man ibland h\u00f6ra, eller v\u00e4ckas av, att n\u00e5got djur d\u00e5nade f\u00f6rbi \u00f6ver tr\u00e4landg\u00e5ngen, som finns emellan mina hus.<\/p>\n Min bror \u00c5ke kom som f\u00f6rsta bes\u00f6kare p\u00e5 skidor fr\u00e5n Kungs\u00e4ngen p\u00e5 ny\u00e5rsaftonen. Sn\u00f6n glittrade, det l\u00e5g som milliontals sm\u00e5, sm\u00e5 stj\u00e4rnor p\u00e5 den, solen sken och det var tio minusgrader. \u00c5ke bj\u00f6d mig hem p\u00e5 lunch. Hemma p\u00e5 \u00f6n vid tolvslaget p\u00e5 natten s\u00e5g jag fyrverkeri fr\u00e5n Bj\u00f6rk\u00e5s och andra h\u00e5ll. Man ser ocks\u00e5 i m\u00f6rker vissa v\u00e4gbelysningslampor p\u00e5 Djur\u00f6sidan och k\u00e4nner sig d\u00e4rf\u00f6r aldrig l\u00e5ngt borta fr\u00e5n civilisationen.<\/p>\n G\u00f6te Karlsson kom den 5:e januari g\u00e5ende \u00f6ver \u00c4lg\u00f6fj\u00e4rden (och den d\u00e5 igenfrusna r\u00e4nnan efter tankb\u00e5ten). Jag gick i hans fotsp\u00e5r p\u00e5 isen f\u00f6rsta g\u00e5ngen men kunde sedan forts\u00e4ttningsvis fara hem till stan och bada karbad och tv\u00e4tta kl\u00e4der i maskin n\u00e4r jag ville.<\/p>\n Fritt fram ocks\u00e5 att invitera till \u00f6n \u00f6ver isen morska och pigga v\u00e4nner p\u00e5 party med t.ex. f\u00e4rsk torsk. Det k\u00e4ndes bara som att bo i ett hus varsomhelst i Sverige, en bit fr\u00e5n grannar, tills isen blev svag igen.<\/p>\n Jag gav mig iv\u00e4g till st\u00e4llen d\u00e4r man pimplade str\u00f6mming och hade p\u00e5 \u00e5tta fiskedagar f\u00e5ngat \u00f6ver \u00e5ttiosex (86) kilo, varv h\u00e4lften f\u00f6r\u00e4rades sl\u00e4kt och bekanta.<\/p>\n Varje vacker, solig dag hade jag en nygr\u00e4ddad kaka i beredskap, mysig brasa brann, ifall n\u00e5gon granne skulle komma ut och tittat till sin egendom. Vet inte hur m\u00e5nga kakhalvor jag sedan hade i frysen n\u00e4r marken blev bar, eftersom ingen kom! N\u00e4stan! Det f\u00f6rv\u00e5nade mig att jag endast vid fem tillf\u00e4llen p\u00e5 hela vintern fick se n\u00e5gon fiskare, spark- eller skid\u00e5kare p\u00e5 \u00c4lg\u00f6fj\u00e4rden. Jag hade faktiskt sett m\u00e4nniskor p\u00e5 isen ganska ofta f\u00f6rr om \u00e5ren, d\u00e5 jag varit ute p\u00e5 fritiden.<\/p>\n P\u00e5skaftonen (29 mars) bes\u00f6kte tv\u00e5 s\u00f6ta p\u00e5skgummor fr\u00e5n den v\u00e4nliga familjen Ekborn mig, och jag fick tv\u00e5 v\u00e4lgjorda f\u00e4rgglada p\u00e5skteckningar.<\/p>\n P\u00e5skhelgen firade cirka fem familjer ute p\u00e5 \u00f6n.<\/p>\n Dagarna gick fort d\u00e5 jag l\u00e4ste b\u00f6cker i olika \u00e4mnen med stor gl\u00e4dje, handarbetade med entusiasm eller bakade mitt eget r\u00e5gbr\u00f6d. N\u00e4r jag beh\u00f6vde extra motion gick jag upp p\u00e5 berget och drog ihop nedfallna grenar eller tog p\u00e5 skidorna och \u00e5kte runt hela \u00f6n. Det var friskt och h\u00e4rligt.<\/p>\n Jag rekommenderar g\u00e4rna var och en att g\u00f6ra ett liknande f\u00f6rs\u00f6k att bo kvar. Det m\u00e5ste bli s\u00e4rskilt trevligt om man \u00e4r tv\u00e5 tillsammans f\u00f6rst\u00e5s. Men man b\u00f6r helst p\u00e5 f\u00f6rhand veta vad man skall f\u00f6rdriva tiden med.<\/p>\n Klockan \u00e5tta varje morgon l\u00e4ste jag av utomhustermometern. I december m\u00e5nad var temperaturen som l\u00e4gst -14 grader, januari \u2013 12, februari -17 och mars -11 grader.<\/p>\n Under issm\u00e4ltningen, d\u00e5 v\u00e5rsolen v\u00e4rmde Stora \u00c4lg\u00f6, k\u00e4nde jag mig priviligerad att f\u00e5 ligga och sola d\u00e4r l\u00e5ngt f\u00f6re alla andra.<\/p>\n F\u00e5glarna kvittrade dagligen lyckliga fr\u00e5n tidig morgonstund och Patrik nj\u00f6t obeskrivligt. Katten har talanger n\u00e4r det g\u00e4ller att hitta de soligaste platserna och utnyttja dem, men \u00e4r ocks\u00e5 mycket duktig p\u00e5 att minska sorkbest\u00e5ndet \u00e5t oss.<\/p>\n N\u00e4r b\u00e5ten den 21 april kunde sj\u00f6s\u00e4ttas igen, skedde det inte alls med en k\u00e4nsla av befrielse.<\/p>\n H\u00e4lsningar<\/p>\n Dagmar Lindstr\u00f6m<\/p>\n Bj\u00f6rkvik1.7<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" 1. \u00c4lg\u00f6 \u2013 Min barndoms skimrande \u00f6, Kerstin Reimers 2. \u00c4lg\u00f6bor i g\u00e5ngen tid, Kerstin Reimers 3. Att flytta 1922, Kerstin Reimers 4. V\u00e4rmd\u00f6dr\u00e4kten, Kerstin Reimers 5. Ur husf\u00f6rh\u00f6rsl\u00e4ngderna, Erik Hagwall 6. Den fruktansv\u00e4rda olyckan \u00e5r 1947, tidningsklipp 7. V\u00e4rmd\u00f6 kyrka – … L\u00e4s mer
\n1 kr\/ kvm. N\u00e4r det andra v\u00e4rldskriget var slut 1945, och samh\u00e4llet kunde b\u00f6rja fungera normalt igen, k\u00f6ptes alla tomterna av Stockholm med Omnejd, som snart fick fart p\u00e5 f\u00f6rs\u00e4ljningen. Folk fick det b\u00e4ttre ekonomiskt, \u00e4ven arbetare fick r\u00e5d att skaffa sig en tomt med en liten enkel stuga p\u00e5. Pappa Eug\u00e9n och Ernfrid Wahlberg satte upp de sm\u00e5 monteringsf\u00e4rdiga husen. Timpenningen f\u00f6r detta arbete var \u00e4ven h\u00e4r 1 kr\/ timme. N\u00e4r pappa fr\u00e5gade vad f\u00f6r slags grund man skulle g\u00f6ra, fick han svaret: sparka n\u00e5gra stenar under, det duger bra.<\/p>\n
\nons. 20 3 ex<\/p>\n